Arne Ejwertz

En kort sekund ... augustis slöja föll
och djupt där nere låg den gråa staden,
en kort sekund ... en liten hand jag höll
och nattens vind gick susande i bladen.

- en skymningsstund, som längesen är borta,
Det står en vissnad blomma på mitt bord.
Vad lyckans stunder ändå äro korta,
en blick, ett leende, ett vänligt ord ".

Denna varma, mjuka, lyriska introduktion ägnar jag laholmsflickan Maria Runell, som blott femtonårig gifte sig med stadens borgmästare och fick uppleva några månader av kärleksrus. Hennes framtidsdrömmar blev till en väv, där skytteln med det röda garnet flitigt slogs fram och tillbaka ... men så en dag blektes det hela i sanningens klarnande dager. Ödet kan vara grymt mot en som älskar.

Det är vår i Laholm år 1760. I gränderna dansar en frisk västan med fjolårslöven, och de små fönstren kring torget står vidöppna och pustar ut vinterns många dofter. Och se där - borgmästare Per Olof Cervin kommer spatserande med silverbeslagen käpp, prydligt hängande på armen och i en kostym av senaste stockholmssnitt. Han är på väg till häradsskrivare Johan Erik Runell vars dotter han länge haft sina ungkarlsögon på. Nåja, hon är ju bara femton år men ..

-

Hemma hos Runells står Maria i köket, hon har nyss släppt in besökaren och har sedan ställt sig bakom kammardörren, där hon hör gästens ärende. Hon har fått röda fläckar på kinderna, hennes hjärta har slagit extra ett par gånger och hon darrar i hela kroppen. Hon skall bliva borgmästarens hustru - stadens första dam!

Och den 23 maj 1760 noterar kyrkoherde Carl Georg Lignell:

Vigdes borgmästare Pehr Olof Cervin och demoiselle Maria Runell.

Och så kom sommaren med alla sina fröjder. I trädgårdarna nere i Gamleby stod vildros, åbrodd och lavendel och bugade eller neg, när det vackra paret vandrade förbi. Den gode borgmästaren hade funnit sig väl tillrätta i de tre laxarnas stad. Men vem var han egentligen?

Jo, han var född den 20 mars 1729 och son till inspektoren vid Lunds hospital, Casper Cervin. Släkten har danskt-svenskt ursprung och går tillbaka till 1600-talet och skåneprästmännen Hjort. En av dessa Kyrkans tjänare latiniserade släktnamnet till Cervinus eller Cervin, av latinets cervus = hjort.

Per Olof Cervin avlägger juridisk examen och dyker första gången upp i laholmsmaterial vid allmän rådstuga den 6 oktober 1757, då det i protokollet heter:

"Uppteddes av extra ordinarie kanslisten Per Olof Cervin till rådhusrätten ingiven skrift, varutinnan han söker den här i staden lediga borgmästarsysslan".

 

Och han försäkrar laholmarna, att om han blev borgmästare i staden

"hans största nöje skall vara att i själva verket få visa det stadens och varje invånares välgång och uppkomst har varit och skall vid alla tillfällen städse bliva mitt förnämsta och endaste syftemål".

Ja, se vackra ord. Trots detta fick Per Qlof Cervin bara 2 röster mot medtävlarens 128. Det var den duglige rådmannen Mathias Gylick som rönte detta bevis på popularitet. Men Per Olof Cervin var den ende sökande som hade teoretiska kvalifikationer för tjänsten och så vann han slaget.

Den 8 augusti 1758 tillträdde han tjänsten. Hans ankomst hade något av karnevalsstämning över sig. Cervin såg till att samtliga rotar bjöds på starkt och gott öl samtidigt som han på rådhuset hade fest på fest för rådmän och andra betydelsefulla personer. Ingen strupe var torr på flera dagar. Det tömdes skål på skål i "vin de grar" som tillsamans med laholmsspunnen tobak rekvirerats från assesor Petter Petterssons bodar. På kredit för den nye borgmästaren hade ont om kontanter, så här i början!

Det tycks som om Per Olof Cervin lämnat Stockholm helt huvudstupa, när han fått vetskap om sin utnämning till borgmästare i Laholm. I januari 1759 har hans far rest ner från kungliga huvudstaden för att se hur sonen trivs i Laholm men samtidigt för att meddela att de många kreditorerna i Mälarstaden börjat bli oroliga.

Därför begär Cervin junior sex månaders tjänstledighet för att "vårda sina privata bestyr i Stockholm". Den nye borgmästaren får gå ända till kungs för att erhålla sin permission och det gör han i en klagolåt i vilken bl a anföres;

"Det jag uti sju års tid tjänst först uti k m:ts och riksens kommerskollegii, allt utan lön, under vilken lönlösa tid jag likväl måste hava kläder och föda samt fördenskull dessutom varit flitig och vakande uti särskillda privata kommissioner, som mig kunnat anförtros. Likaledes har jag av Eders maj :ts och riksens kommerskollegii samt Stockholms stads politiekollegie varit anförtrodd bokslutet vid spinnhuset i Stockholm. Ingen kan påstå eller begära, att dylika saker uti hast och in puncto kunna utredas, utan allt vill hava sin determinerade tid. Men jag kunde ej annat än, så fort möjlighet var, inställa mig vid borgmästarämbetet härstädes i säker förhoppning att sedan vinna höggunstigt tillstånd hos nämnda förmän att kunna åter, för mina angelägeheters skull, vara i Stockholm".

Tiden är knapp och far och son åker till Stockholm och slår under resan sina kloka huvuden ihop för att hitta en nödlösning på de mest akuta, ekonomiska problemen. Pehr Olof Cervin återkommer till Laholm och möter våren 1760 Maria och kärleken. Men på hösten samma år är han åter i Stockholm, nu som riksdagsman för Laholm och Ängelholm.

Det dröjer dock inte länge förrän han får en del oroande brev från t f borgmästaren Mathias Gylick, som redovisar förhållandet i staden men framför allt besväras av de många räkningarna på "vin de grar" till installationsfesterna, som ännu spökar trots att snön fallit ett par gånger, sen dess. Mörka moln samlar sig över rådhuset under Cervins frånvaro.

Och plötsligt en dag, den 2 februari 1761, är det som om åskan slår ned i det gamla rådhuset. För rådmännen och stadens äldste läser Mathias Gylick högt:

"I anledning, av inlupna efterrättelse att stadens riksdagsfullmäktige hr Pehr Olof Cervin alltsedan jul absenterat sig (varit frånvarande) från riksdagen i Stockholm som att han dessförinnan inga postulata varken för denna eller Ängelholms stad ingivit, överläggs om ny fullmäktig".

Och en tid därefter gjorde man husransakan hemma hos Per Olof Cervin, inventerade, och beslagtog kvarlämnade handlingar. Allt under överinseende av Maria Cervin, den unga hustrun, som frågande och därtill skärrad ställs inför den ena obehagliga sanningen efter den andra. Hennes man en bedragare?

Maria hade redan prövats hårt, I januari 1761 hade hon gett livet åt ett gossebarn, som döpts till Casper efter sin farfar. Men den 3 mars, alltså bara efter några veckor, dör den lille.

Hennes man låter inte höra av sig men från Stockholm kommer ett officiellt besked om att Cervin dagen före julafton år 1760 lämnat huvudstaden för att under fjorton dagar vistas på landet men sedan dess inte avhörts,

I maj 1761, ett år efter giftermålet får unga hustrun ett brev från London. Det är maken som den 12 maj, troligen under stor vånda, författat detta:

"Under ovisshet, om du är levande eller död, skriver jag likväl. Åtskilliga omständigheter, som nu voro alltför vidlyftiga att omröra , hava nödsakat mig att gå till främmande land.

Min ljuva Maria ! Jag talar dig till ocn vet ej, om du är i detta eller andra livet. Vill du förlåta och tillgiva mig, att jag varit nödsakad att genom min bortgång sätta dig i mycken bedrövelse? Den högste vet bäst, vad oroliga stunder jag på dessa månader haft för din skull och vad tårar jag utgjutit, Du må ingalunda tro, att mitt hjärta till dig varit kallnat eller någonsin kallnar i mig. Däremot har jag i alla mina spekulationer tagit sådana steg, att jag icke skulle bliva alldeles skild från dig, utan än en gång få den glädjen omfamna dig, ehuru det ginge i världen.

Nu har jag mina spekulationer åt Tyskland och, vill Gud denna veckas slut, reser till Hamburgska trakten att vidare försöka världen. Emedlertid har jag haft tillfälle bese de mesta rariteter här i London. Så snart jag kommer till Tyskland, skall jag dig strax med första post tillskriva och vidare underrätta. Men ditt svar väntar jag helt säkert, huru dina tankar är att f1ytta till mig eller intet; ty det är mig högst angeläget att få veta, och därefter inrättar jag mina vidare företaganden".

Maria svarade den 23 maj att hon tänkte möta honom i Hamburg men troligen har häradsskrivare Runell icke funnit en sådan resa lämplig för henne.

Så går åren, exborgmästaren håller sig borta från Laholm och Sverige. Hans vidare öden är höljda i dunkel. Men Maria väntar i flera år innan hon måste konstatera att hoppet är ute, Till rådsturätten lämnar hon in en skrivelse, vari hon omtalar att hennes man icke det ringaste låtit höra av sig, sedan han vid jultid 1760 försvann och avvek ur riket, "och jag förty okunnig är om han ännu är i livet eller ej". Då ett litet arv tillfallit henne, anöll hon hos rätten om stämning på sin man inom år och dag, och om han då icke anmälde sig, ansåg hon sig böra ha rätt att lagligen bliva skild från honom. Den 3 juni 1772 dömde rådsturätten till äktenskapsskillnad mellan henne och hennes alltjämt försvunne man. 1)

Men den sommar då rosorna doftade förföriskt i Gamleby, då solnedgången över Mellbylandet varje gång var ett sällsamt skådespel och då åpromenadens gräs var som en paradisisk matta för de älskandes steg, den sommaren glömde hon aldrig.

Där satt hon nu bakom sitt fönster och såg åren och människorna dra förbi. Lönnen som stod vid stugknuten blommade sent i maj och då blandades den bittra blomdoften med luktegott från alla blommorna i trädgårdarna runt omkring och hon kände sötma i denna naturens förunderliga mixtur. Och i Lilla Ågränd bjöds hon på en färgrik tavla av vita och röda rosor. De vita tyckte hon bäst om, för när hon luktade på dem kunde hon drömma sig tillbaka ...

"Jag såg i skymningen hur varmt ni log
- en skymningsstund som längsesen är borta.
Det står en vissnad blomma på mitt bord.
Vad lyckans stunder ändå äro korta -
en blick, ett leende, ett vänligt ord". 2)

Fotnoter

1. Maria Runell dog som änka 57 år gammal i Laholm 1802.
2. Henrik Forsberg: "Över en vit ros".