Sommaren 1975 besökte jag Veinge i Halland i hopp om att finna släktingar på min fars sida. Jag hade sporadiskt sedan min fars död 1970 släktforskat för att få veta något om min bakgrund. Mina farföräldrar hade jag aldrig sett, farmor dog redan 1917 och farfar 1930 - dvs farfar dog tre år före min egen födelse.

Så stod jag i pastorsexpeditionen i Veinge, 1975, och frågade vad den kunde bidra med. Särskilt ville jag veta var Hampehålan i Göstorp 6 låg, liksom var jag kunde finna Allared Waflen.

Det var ganska svävande svar jag fick från den tjänstgörande personalen. Då ingrep plötsligt en man bakom mig. Han presenterade sig som hembyggdsintresserad och sa att han gärna ville hjälpa mig. Jag berättade hur jag tidigare under dagen gått på kyrkogården i hopp om att hitta några uppgifter på stenarna som stämde med mina forskningsresultat. Tyvärr hade jag inte funnit något - nu återstod att försöka hitta de platser där min släkt levat.

- "Det där med Göstorp 6 kan bli knepigt", sa Bertil Nilsson. " - Det finns flera ställen med den adressen. Däremot vet jag var Waflen i Allared ligger. Jag kan köra före dig - om du vill. Det är inte så långt dit".

Vi gjorde så. Efter några kilometer stannade Bertil sin bil och gick ur. " - Jag stannar redan här, fast det är ett stycke kvar till Waflen. Här tror jag nämligen att Hampehålan låg. Det var ett litet torp som nu är rivet - så det finns inte mycket att se."

Trots det gick vi ur bilen och vandrade en stund på ängen. Det var en strålande vacker dag, varm och skön, och landskapet visade upp sig i sin fulla prakt. "- Det var alltså här min fars liv började" - tänkte jag och förnam i samma stund en underlig känsla, som om jag redan var bekant med platsen.

Strax fortsatte vi och kom fram till "Waflen". Som många släktforskare, före och efter mig, kunde jag konstatera att platsen där minst 4 generationer av mina förfäder bott samtidigt, nu tjänade som sommarstuga.

Det var dags att återvända. Innan vi skildes från Bertil Nilsson bad jag honom om hjälp att finna någon i Veinge kvarlevande släkting. Jag ville så gärna se någon där som bar på samma bakgrund som jag.

Bertil förklarade att han själv höll på att släktforska. Jag visste inte då att jag egentligen talade med Hembygdsföreningens ordförande och en i trakten väl känd och insatt person. Hemma i gården fanns både läsapparat och Recolids filmrullar över Veinge m.m.

Trots att jag senare sände mina resultat till Bertil blev det ingen "träff" mellan dem och Veinges befolkning. Men med den generösa och hjärtliga Bertil Nilsson höll jag ändå kontakt. Den som minns TV-serien "N.P. Möller" med Nisse Ahlrot i huvudrollen kan få en liten föreställning om hur Bertil Nilsson är - klurig och snabb, rolig och med en underfundig humor.

Åren går ju som bekant fort - 1994 skulle min fru och jag åka till Skåne. Vi tog vägen om Veinge. Innan jag styrde kursen mot Öringe - där Bertil bor i en typisk gammal kringbyggd gård - styrde jag mot Hembygdsgården. Kanske fanns det någon där som visste hur Bertil nu för tiden hade det. Jag ville ju inte klampa in hos en gammal man som kanske låg svag och sjuk.

På hembygdsgården var det fullt av folk som räfsade och gjorde fint. På min fråga om de visste hur Bertil Nilsson mådde svarade de:

- "Han mår fint - och i dag mår han alldeles särskilt fint!"

Varför ? -undrade jag.

- "Han fyller 80 år i dag", blev svaret.

Oj då, då kommer vi olämpligt, vi skulle bara göra en kort visit, men då går inte det.

- "Nej det går inte, inte nån kort visit, men kom igen klockan två till festen för honom på Hembygdsgården. Då blir han säkert glad."

Efter att ha accepterat denna högst oväntade inbjudan for vi till en presentbutik i Laholm. Där hittade vi en smidd ljusstake - en mycket lämplig present till en så lysande person som Bertil Nilsson.

Festen på Hembygdsgården blev trevlig. Alla betygade att Bertil Nilsson var något av ett geni som dessutom var utrustad med alla möjliga fina förmågor. I Sydhalland lever det danska inflytandet ännu kvar - så det var egentligen "Bartel Nelsen" man gav sina ärebetygelser.

Året efter mister tyvärr Bertil sin kära hustru Solvig. Men han gav inte upp för det. Livet har ännu mycket att ge.

Vid 82 års ålder köper han en "häftig" dator med stor hårddisk och Windows 95. Nu skall släkten matas in. Tillgång till mikrokort och läsapparat har han haft sedan länge. Det blir nytändning i forskandet och som ett resultat blir han plötsligt släkt med mig genom Joen Nilsson i Brostorp, 1664 - 1743-01-30. Inte bara en - utan två gånger - då min farmor var produkten av ett kusingifte.

Så fick jag då äntligen, efter 23 år en släkting i Veinge !!! Det var alltså den förste jag mötte i Veinge 1975 /BM