Ej finnas deras namn på hävdens blad
de levde i ringhet och frid
men jag skönjer ändå deras långa rad
allt till den urgrå tid

Orden är Karlfeldts, men jag har funnit att de stämmer bra även på mina förfäder, i synnerhet att 'de levde i ringhet'. Det där med frid var det däremot kanske lite si och så med ibland.

Jag vet inte hur det är med andra människor som släktforskar. Jag vet inte om en del drivs av ett hopp om att finna glansfulla förfäder eller om de, liksom jag själv, helt enkelt önskar försöka spåra sitt eget ursprung. Jag skall emellertid nu försöka beskriva hur och varför jag själv började med denna hobby och vilka upplevelser jag haft längs färdvägen.

Under större delen av mitt liv har jag haft EN hobby, nämligen fotografering. När jag började skönja dagen P vid horisonten, d.v.s. pensioneringsdagen, tänkte jag att det vore en god idé att försöka skaffa sig ytterligare en hobby för att fylla ut den ökade fritiden med.

En dag såg jag en annons i GP om en utställning på Göteborgs Museum, som handlade om släktforskning, och jag gick dit för att se om det var något som kunde fånga mitt intresse. Jag kan inte säga att jag blev alltför entusiastisk, men jag tog i alla fall några broschyrer med mig hem för att ha, om intresset skulle dyka upp längre fram. 'Längre fram' blev i det här fallet 3-4 år senare. Jag hade nu passerat dagen P och jag rådde över min egen tid. Det var i maj, naturen stod i sin fagraste skrud och jag ville ut och se på allt det vackra. Jag kom då att tänka på att min mor, som var född och uppvuxen i Masthugget i Göteborg, hade brukat få ett lyriskt ansiktsuttryck, när hon talade om de lyckliga dagar under sina sommarlov, som hon hade brukat tillbringa hos sin morfar, Jon i Närlunda, i Undenäs socken uppe i Tiveden.

Det var då jag fick idén att här kunde kanske ett visst mått av släktforskning kombineras med en vårutflykt. Lyckligtvis hade min far efterlämnat anteckningar om födelsedata och födelsesocknar för alla mina fyra far- och morföräldrar. Dessa anteckningar tog jag nu med mig och styrde kosan mot Undenäs, där min mormor alltså var född.

Jag letade mig fram till den lilla byn Närlunda och började operation dörrknackning. Efter några fåfänga försök fick jag napp.

- Jon i Närlunda? Menar du han den galne Jon, han som blev predikant på gamle dar? Jo visst har jag hört talas om honom. Min pappa brukade berätta många historier om Jon.

Så blev jag visad var den galne Jon hade bott. Detta var alltså min mormors föräldrahem för över 100 år sedan. Och det var här som min mor njutit av sin barndoms sommarlov. Det var en egendomlig känsla att se på de gamla fruktträden som kanske Jon själv planterat för så länge sedan.

Men lite grundligare släktforskning än denna forskning på fältet hade jag förstås tänkt mig. Så jag sökte mig till Undenäs pastorsexpedition. Jag hade då ingen som helst hum om hur man sökte i kyrkoböcker, men den snälle prästen hjälpte mig. Efter ett visst letande under 'Närlunda' i den äldsta församlingsboken, fann han en familj, där mannens namn hade varit Jonas och denne Jonas hade haft en dotter med min mormors förnamn. Denna dotters födelsedatum stämde med det datum jag hade med mig. Saken var klar. Identiteten var fastlagd.

Jag vet inte om ni känner igen det, från era egna första trevande försök med släktforskning, men detta att man fann anteckningar om en egen anförvant i en nästan hundra år gammal bok gav nästan en känsla av att ha vunnit på lotteri. Jag har visserligen aldrig vunnit på lotteri, men jag har försökt föreställa mig känslan. Nu, kände jag, nu har jag fått en ny hobby. Detta vill jag fortsätta med. Nu gällde det att lära sig hur man umgås med gamla kyrkböcker, hur man skall göra, när man letar. Det första jag gjorde var att införskaffa en lärobok i ämnet och Per Clemensons och Kjell Anderssons bok Släktforska steg för steg skulle visa sig vara en alldeles förträfflig sådan.

Sedan kom då dagen för mitt första besök på Landsarkivet. Och där kände jag mig verkligen som en sparv bland tranorna, om det är så det heter. En komplett nykomling bland en mängd gamla uvar d.v.s. forskare som hållit på med hanteringen inte bara i flera år utan i flera decennier.

Men personalen var verkligen hjälpsam mot mig som behövde fråga om nästan allt till en början. Jag häpnade över den mängd av olika arkiv som fanns tillgängliga och över servicen. Och sist men inte minst: Allt detta fick man helt gratis!

Så kom det sig att jag, under den regniga sommaren 1985, tillbringade ett stort antal dagar på Landsarkivet, böjd över husförhörslängder, dopböcker, vigselböcker och många andra sorters böcker.

Gissningsvis finns det bland er sådana som i början av er släktforskningsbana bara noterade detaljerna för 'huvudpersonerna' så att säga, d.v.s. mor och far bakåt i tiden för att så snabbt som möjligt komma så långt tillbaka i tiden som möjligt. Har ni förresten tänkt på hur ofta man får frågan av personer som vet att man håller på att släktforska: "Hur långt bakåt har du kommit nu?"

Jag fann dock för egen del att det var minst lika intressant att notera detaljerna för alla familjemedlemmar och alla släktmedlemmar, samtidigt som jag arbetade mig baklänges. I en del fall har jag till och med försökt kartlägga hela byn där fädernegården eller torpet var beläget.

Det var alltså med tilltagande nyfikenhet som jag gnetade mig igenom allt äldre husförhörslängder för Undenäs socken. Vissa årgångar var förhållandevis lättlästa. Andra var så svårlästa att de höll på att ge mig fnatt.

Jag lärde mig också rätt snart att sådana marginalanteckningar som prästerna ofta gjorde i de gamla husförhörslängderna var mycket givande uppslag för forskning i helt andra böcker. De gav ännu mera liv åt de döda personerna.

Ett exempel: På ett ställe står det 'Illa känd’ om min mormors far, Jon i Närlunda. Detta förvånade mig verkligen efter min mors beskrivningar om hur snäll Jon alltid varit mot henne. Här måste prästen ha gjort något fel tänkte jag.

Vid det här laget hade jag hört att man kunde få fram intressanta upplysningar om den trakt man forskade i genom att leta efter böcker på biblioteken. Så jag gick till bibban för att se vad som fanns om Tiveden och till min glädje fann jag en bok som heter 'Munkakliv' med undertiteln 'Vandringar i Tiveden'. Kunde den vara något för mig? När jag slog upp innehållsförteckningen, vad fann jag om inte ett kapitel kallat 'Två ropandes röster i öknen' med två personnamn som underrubriker, varav det ena var JON I NÄRLUNDA. Nu tänkte jag, nu skall jag hem och läsa om Jon för att se att det där med Illa känd var fel.

Men livet är fullt av överraskningar. Jag citerar från boken:

En mycket omtalad läsare var Jon i Närlunda. I yngre dar var han tillsammans med brodern Petter fruktad för sitt vilda leverne. De båda bröderna reste vida omkring på plundringståg, tog sig över Vättern i roddbåt och rånade östgötarna i värsta vikingastil.

Boken fortsätter dock med att beskriva hur Jon längre fram i livet blev en ivrig och omtyckt förkunnare av Guds ord.

För hans bror Petter gick det tyvärr sämre. Och detta framgår av alla de hänvisningar till domböcker, som prästen gjort om honom i husförhörslängderna, t.ex. 'tilltalad och arresterad såsom misstänkt för poströfveri och våld mot fadren'.

Jag hade hört att domböcker är intressanta källor för den som vill veta mera om de personer man forskar efter. Och jag hade hört rätt. - Det var visserligen jobbigt att arbeta sig genom rättsprotokollen, men med envishet gick det. Språket var sådant att jag knappt förstod meningarnas innehåll, när jag skrev ned dem ord för ord. Men när jag sedan skrivit rent mina anteckningar på maskin och läste dem, så var det plötsligt som om jag själv befann mig i tingssalen vid det pågående tinget. T. ex. man började med att 'ropa på målet' som det väl heter:

I anledning av ofvanstående skrifvelse är denna dag utsatt till företagande af rannsakning öfver drängen så och så, hvilken blifvit från länsfängelse utrequirerad och nu domstolen föreställes, i närvaro af allmänne åklagaren länsman så och så.

O.s.v. Man riktigt hör länsnotarien eller vem det nu var som läste upp detta medan Mormors farbror satt där på de anklagades bänk.

Och sedan följer bl.a. vittnesmål som är så ordagrant återgivna att man tycker sig höra vittnena tala. Detta gäller speciellt de skrivna vittnesmålen d.v.s. från sådana vittnen som ej var närvarande utan som sänt in sina vittnesattester i förväg. När man läser dessa, ofta skrivna med lite darrig stil, kan man riktigt föreställa sig hur gubbarna eller gummorna suttit hemma i sina stugor och plitat ner vad de ville ha framfört vid tinget.

Omständligt och tidsödande är det att studera domböcker, som sagt, men också mycket intressant. Och när lusten kommer på mig nästa gång skall jag försöka taga reda på vad det var som gjorde att Jons bror Petter till sist blev 'förvisad till Frösö uthi Jämtland', som det står i en husförhörslängd. Det kan inte ha varit poströveriet för det blev han frikänd ifrån.

När man släktforskar så är det ju så att man inte bara vill ha fram namn, födelsedata, vigseldata och dödsdata för att lista dem i prydliga uppställningar. Genom att sammanställa data på lämpligt sätt får man också veta hur de gamla familjerna såg ut vid olika tillfällen.

När Jon i Närlunda föddes var hans far 46 år och hans mor 34 år. Dessutom bodde i det lilla torpet 4 syskon i åldrarna 13 - 3 år.

När Jon gifte sig, 23 år senare, var alla hans syskon borta från torpet, antingen hade de flyttat eller dött, hans mor hade också dött, och det var alltså bara pappan och Jon själv som bodde där när den unga bruden från ett granntorp gjorde sitt intåg. Hon var också 23 år.

Deras förstfödda, min mormor, anlände, av någon anledning, redan en månad efter att Jon gift sig med sin Brita-Stina. Men vad som var ännu värre, var att Brita-Stina själv dog bara 4 år senare. Under dessa 4 år hade Jon och Brita-Stina inte legat på latsidan med påföljd att där stod Jon nu ensam, inte med ett utan med TRE barn, varav det yngsta var bara 2 månader.

Jon själv, nu 28 år, och hans far på 74 hade alltså nu att ensamma sköta torpet med tillhörande jordbruk och kreatur SAMT tre små barn.

Detta vara bara ett exempel på vilken helt annan familjebild man får, när man sammanställer alla framforskade årtal på lämpligt sätt. Familjerna får liv och man får lättare att gissa hur de hade det.

Ett annat sådant hjälpmedel är förstås bouppteckningarna, men detta är så välkänt för alla att jag inte ämnar säga något om dem, annat än att det stämmer till eftertanke när man läser om förfädernas fåtaliga men noggrant specificerade jordiska ägodelar och jämför dem allt vad vi moderna människor lyckas att samla på oss.

Några andra källor som jag också funnit värdefulla är:

Lantmäterierna och
Länsmuseerna.

På Lantmäterierna har jag gått igenom handlingar upprättade i samband med Laga Skiftet och det har verkligen varit intressant. Där finns gamla kartor som visar hur byarna såg ut före skiftet, där finns protokoll om inventeringen av ägorna och ofta noggranna beskrivningar om hur byggnaderna såg ut o.s.v. Man får se beräkningarna för hur marken skulle omfördelas och man får till och med läsa om hur ens förfäder förfäktade sina egna åsikter om hur just deras ägor borde skiftas.

På länsmuseerna har jag funnit gamla tidningsartiklar och annat om de bygder jag forskar i och framförallt har jag funnit gamla fotografier som kommer att passa bra in i den släktbok som jag håller på att arbeta fram.

Sex generationer bakåt i tiden har jag kommit. Innan jag hade tillgång till DISGEN (det välkända släktforskningsprogrammet), hade jag mitt eget lilla system för att hålla ordning på alla Erik Svenson, Sven Erikson, Maria Eriksdotter, Erik Johanson, Johannes Erikson, Brita Johansdotter, och allt vad de hette. Men det var besvärligt och man blandade lätt ihop personerna, eftersom det mycket ofta fanns individer med samma namn i olika generationer.

Och därmed är jag framme vid tillkomsten av min tredje hobby. Datorn gjorde sitt inträde i mitt liv.

Med DISGENS ankomst blev allt plötsligt mycket enklare, men jag skall inte fortsätta med att orda om DISGEN. Det finns många som kan göra det mycket bättre. Istället skall jag återgå till Jon och hans familj.

De sista åren av 1860-talet var, har jag läst mig till, nödår på många håll i Sverige och jag har ingen anledning att tro att det inte var så också i skogstrakterna vid Vättern där min blivande mormor levde i det lilla torpet i Närlunda, tillsammans med sin far som nu var 38 år, och sin styvmor på 46 år. Dessutom hade Mormor en bror på 10 år, en halvsyster på 7 och en halvbror på 2 år. Jag kan livligt föreställa mig svårigheterna de hade att livnära sex personer på det lilla jordbruket och att det därför var hög tid för det äldsta barnet d.v.s. Mormor att söka tjänst som piga.

Mormor, som nu var 16 år, drog därför ut i världen, bort från hemtrakten. Först hamnade hon under några år på ett par gårdar i trakten av Ljungskile, men därefter gjorde sig tydligen suget från den växande industristaden Göteborg gällande.

1880 finner jag henne boende i arbetarstadsdelen Haga, denna stadsdel som idag anses så romantisk, men som på den tiden var gruvligt överbefolkad och 'erbjöd mycket övrigt att önska ur sanitär synpunkt' för att uttrycka det vackert.

För Morfar torde det i ännu högre grad ha varit problemet med att överleva som drev honom in till staden Göteborg.

Han föddes 1864 i Torsby socken på Inland, här norr om Hisingen. Hans far var då, redan vid 31 års ålder, före detta d.v.s. avdankad soldat. Hans mor var 37 år. De båda föräldrarna hade 2 år tidigare mist sin förstfödde son vid späd ålder. Den lilla familjen om 3 personer levde i ett litet soldattorp och när Morfar var 15 år, dog hans mor. Han blev då alltså kvar ensam med sin 'gamle' 46-årige far, den före detta soldaten. Jag förstår att Morfar inte ansåg sina framtidsutsikter lysande, om han stannade hemma.

Göteborg hade säkerligen sin dragningskraft även på honom. Där, kan vi utgå ifrån, ville han ‘söka lyckan’, som vi numera uttrycker det, men jag föreställer mig att det inte var ‘lyckan’ han tänkte på, när han var på väg till den stora staden. Snarare frågor som "Var skall jag bo" eller "Hur ska jag kunna få ett arbete"?

Både arbete och bostad lyckades han skaffa sig, och inte nog med detta. I en fastighet strax intill råkade den unga flicka från Undenäs bo, som jag berättat om härovan. Om detta var ett lyckligt sammanträffande för de ‘unga tu’, så var det förstås inte mindre turligt för mig själv, som var och en förstår.

Morfars öden har varit lätta att utforska och detsamma gäller hans far. Det faktum att fadern var soldat gav mig förstås anledning att leta i regementsrullor och andra militära papper, och detta gav ytterligare en ny erfarenhet.

Det är otroligt vilken mängd av detaljerade uppgifter som finnas i olika arkiv. I rullorna har jag t.ex. kunnat finna sådana personliga uppgifter om min morfars far soldaten Johan August Thorn som att han var 6 fot lång och hade bruna ögon. Dessutom kan man läsa sig till vilken utrustning varje soldat hade och, om man orkar och önskar, faktiskt varje persedel för hela kompaniet. Man får veta vilka dagar mönstringsmötena hölls på Backamo, vilken marschväg man använde o.s.v. o.s.v. Och naturligtvis först och främst vem som var mönstringschef. Hör bara här:

Konungens högt betrodde man, Generalmajoren, Befälhavaren uti 3. Militärdistriktet, f.d. adjutanten hos Högtsalig Hans Majestät Konung Oscar I, kommendör med stora korset av Konglige Majestäts Svärdsorden, storkorset av konglige norska St Olafs orden och av Kongelige Danske Dannebrogs orden.

Sedan fortsatte uppräkningen av titlar och utmärkelser över ytterligare tre rader, men jag antecknade inte mera. Jag tyckte detta räckte.

Soldaten Thorn hade en broder, som också sökte sin näring 'inom det militära'. Han blev båtsman och naturligtvis finns det mycket arkivmaterial också om båtsmän. Som ett kuriosum kan jag nämna att, när jag på Landsarkivet fått fram en diger kartong innehållande material om båtsmän och, när jag skulle börja leta efter Samuel Knapp, som hans båtsmansnamn var, så tänkte jag med en suck att allt detta kommer jag nog inte att ha tålamod att gå igenom. I alla fall, jag stack in handen och öppnade innehållet någonstans i mitten och VAD är det första jag får se om inte ett kontrakt mellan ett antal bönder från Lökeberg och båtsman Samuel Knapp.

Nå, vad jag skulle komma till var att om två bröder har varit soldat resp båtsman, så är det rimligt att tro att deras far också var något liknande.

Johan Thorns och Samuel Knapps fader hette Fredrik Lundqvist. Denne Fredrik var gift med en Gustava, bonddotter i Tronnum Mellangård, också i Torsby socken. Gustava hade tidigare varit gift med en Sergeant och detta bestyrkte min tro att hennes man nummer två, Fredrik Lundqvist, även han varit något liknande.

Lundqvist var ju på den tiden ett ovanligt namn, lätt att upptäcka i kyrkoböckerna bland alla Johansöner, Eriksdöttrar o.s.v. Så jag trodde det skulle bli en enkel match att spåra Fredrik Lundqvist tillbaka till hans ursprung. Hade jag funnit min morfars farfar, som Fredrik Lundqvist var, så ville jag ju gärna veta också vilka HANS föräldrar var.

Men hej vad jag bedrog mig. Jag letade igenom husförhörslängderna flera gånger, och dop- och vigselböckerna också. Jag försökte på flera andra sätt. En del Lundqvistar fann jag. En del av dem var förresten upptagna som 'kypare', vilket jag fann egendomligt för att vara i Torsby socken under första hälften av 1800-talet, tills jag fick veta att kypare betydde tunnbindare. Men ingen Lundqvist som stämde som förälder till 'min' Fredrik.

Detta hände ungefär samtidigt med tillkomsten av Glimten Nr 1 och Bertil Magnusson erbjöd mig då plats för en efterlysning av Fredrik Lundqvist. Trycksvärtan hade inte hunnit torka, som man brukar säga, förrän jag fått svar från en annan släktforskare. Här hade jag använt dagar och åter dagar för att försöka finna var den mystiske Fredrik Lundqvist kommit ifrån och så får man svaret serverat omgående på detta sätt. Det visade sig att Fredrik Lundqvist inte hade varit i närheten av den militära banan. Han var fallen efter en sjöman och dennes hustru i stadsdelen Majorna i Göteborg och han hade som föräldralös kommit till Torsby via en grannsocken, men prästen i Torsby hade av någon anledning inte fört in Fredrik i inflyttningslängden.

Detta var några korta glimtar från min egen släktforskning. Jag hoppas de kunnat visa hur mycken vänlighet och hjälpsamhet från andra människor jag mött, sedan jag började med denna fascinerande hobby.

Här följer en liten 'litterär' pendang till ovanstående artikel.

När 'Jon i Närlunda' föddes

Granskogen stod som en mörk vägg runt det lilla torpet, när det började ljusna denna oktobermorgon. Redan flera timmar tidigare hade det varit liv i stugan. Människorna som bodde där hade inte sovit denna natt.

Ljus hade tänts innanför det lilla fönstret och en tunn rök hade börjat stiga upp från skorstenen. Det hade regnat kraftigt föregående kväll. Nu var regnet över, men trasiga grå moln släpade som tunga sjok över grantopparna och röken från skorstenen blandade sig med dimman som steg upp från de vattenfyllda fårorna i de små höstplöjda åkertegarna. Det var vindstilla och alldeles tyst i naturen. Från skogens fåglar och andra djur hördes inget ljud, men om man gick lite närmare torpet, kunde man emellanåt höra kvinnoskrik där inifrån.

Plötsligt öppnades dörren och ut kom en pojke i 13-årsåldern. Han halvsprang uppför vägen mot Höghult och hade all möda att inte tappa sina trätofflor i någon av de många pölar som nattens regn lämnat efter sig.

Eric Swänson i Börjestorp hade sänt sin förstfödde med bud till granngården att nu var tiden inne för hans hustru Stina Jonasdotter att föda deras femte barn och de behövde hjälp.

Inne i kammaren låg Sven Erik och lille Gustaf Adolf. De sov fortfarande, eller låtsades åtminstone att sova. Sven Erik, som nu var över 8 år gammal, hade visserligen hört de gamle tala om att nu var mors tid kommen, men han visste från förr att vid sådana tillfällen gjorde man bäst i att hålla sig ur vägen. Lille Gustaf Adolf, som knappt var 3 år, kände bara att det var mindre kallt om han höll sig kvar i sängen tillsammans med sin bror, än om han steg upp.

Peter hade emellertid blivit nyfiken av sina äldre bröders prat om att mamma hade en 'onge' i sin mage och att denne onge nu snart skulle komma fram. "En onge komma fram ur magen!?", hur skulle detta gå till? Är man 5 år, eller nästan 6, så måste man försöka taga reda på detta. Det var därför han som nu stod där, barfota, i dörröppningen mellan kammaren och köket. Visserligen hade han sin nattskjorta på sig, men lika gott som det värmde från spisen i köket, lika kallt var det om ryggen inifrån kammaren.

I utdragssoffan, där far och mor brukade ligga tillsammans, låg nu mor ensam. Fällen var nervikt ett stycke och hennes mage putade så egendomligt i vädret. Mor andades så häftigt, hennes ansikte och hals var alldeles svettiga och håret låg stripigt utmed hennes huvud.

Mormor Caisa stod vid spisen och hade den stora kopparkitteln på elden. Hon höll på att koka vatten och hade en del trasor och handdukar bredvid sig. Då och då vände hon sig om och tittade ängsligt bortåt mor, särskilt när mor plötsligt skrek till och det gjorde hon med jämna mellanrum. Hon skrek som om någon slog henne, fastän hon låg alldeles ensam där i sängen.

Vid det stora träbordet framme vid fönstret satt far och på väggen bakom honom hängde en bild. Mor hade berättat att den föreställde någon som hette Karl XIV Johan, men Peter visste inte om detta var prästen i Undenäs eller någon annan hög herre. Däremot visste han att det var brännvinskaggen som stod på bordet bredvid far. Emellanåt tog sig far en klunk samtidigt som han muttrade något om att "om det behagar vår Herre i Hans Allvisa Nåd, så sa la de gå bra denne gången mä." "Vår Herre, vem ä de?" undrade Peter. "Kanske herren på bilden?"

Men så fick far syn på Peter och röt: "Gå å lägg dek, onge, här får du ente va förrn ja säjer te". Och då gick Peter tillbaka in i kammaren och kröp ner i sängen, där han nyss legat med storebror Johannes, innan denne blev sänd iväg till Höghult. Lite av den goda sängvärmen var fortfarande kvar.

Emellan brännvinsklunkarna satt Eric Swänson och tänkte tillbaka på den gången i slutet av januari, då han hade återvänt hem efter en dag i skogen.

Det hade varit en bra dag. Inte särskilt kallt och mindre än en halvmeter snö. Solen hade lyst så fint redan på morgonen och Eric hade därför beslutat sig för att ta "hogge-yxa" med sig och gå till hagen neremot Björklången för att röja undan lite sly och ungträd. Kanske kunde han då till våren bryta lite mera odlingsbar mark där eller åtminstone kunde det bli bättre bete för hans två oxar och två kor och för fåren. "Å ve’ å illa mä, de behöver en allti."

Vid 11-tiden hade hans hustru Stina kommit till honom med kaffe och lite bröd. Han mindes ännu hur grann han tyckte att hon var, trots sina 34 år, när hon kom plumsande i snön till honom. Blotta åsynen av henne hade värmt honom nästan lika mycket som han visste att hennes goa kaffe med lite brännvin i skulle värma honom.

Sen hade han fortsatt att arbeta några timmar till. Han hade faktiskt märkt att det stora vintermörkret redan började taga slut. Hur var det, hade han inte till och med hört lite fågelsång?

En arbetsam dag hade det varit, men hans Stina hade sedan givit alla 7 familjemedlemmarna lite extra sövel till kvällsvarden. Och när han sedan på kvällen hade krupit ner till Stina under fällen, hade han talat om för henne vilken god hustru han tyckte att han hade. Och hon hade sagt att hon också var glad att han inte längre bara var dräng hos hennes föräldrar i Börjestorp utan att han nu var hennes och torpets husbonde. "Å vet du, Eric, att de nu ä nära 3 år sen lelle Gösta Adolf föddes? Han sulle nok ble gla ve å få en lellebror eller e lellasöster."

När Eric hunnit hit i sina tankar, blev han avbruten av svärmodern Caisa: "Sett ente där å dreck utan gör lite nötta. Gå ut å hämta lite mera vann. Ser du ente att tösa ska te vecken minut som helst."

Någon hjälp från Höghult hade ännu inte uppenbarat sig men den 65-åriga Caisa hade varit med om barnafödslar förr. Hade hon kanske inte hjälpt sin dotter Stina, när de första fyra barnen kom till världen? Och det var ju inte längre mellan ungarna än att hon gott kom ihåg hur man bar sig åt. Själv hade Caisa dessutom fött fyra barn till världen, men hur det hade känts, det hade hon inte tid att tänka på nu.

Eric gjorde som han blev tillsagd och ända ute vid källan kunde han höra hur hans Stina skrek "enna som e sogga som ska te å slaktas." Men så när han kom in i köket med vattnet, var det inte Stinas skrik han hörde längre utan ett annat, mycket spädare.

Jonas Ericson hade gjort sin entré i världen, medan fadern var ute och hämtade vann.

***

Ungefär så kan det ha gått till, när Jon Ericson föddes måndagen 22 oktober 1832, han som skulle komma att bliva min mormors far och som senare i livet skulle bli känd som Jon i Närlunda.

Björn Rung

E-post: b.rung@swipnet.se

I artikeln
nämnda orter:

Masthugget i Göteborg (O)

Närlunda
i Undenäs Sn,
Tiveden (R)

Frösö Jämtl.(Z)

Ljungkile (O)

Haga i Göteborg (O)

Lökeberg (O)

Tronnum Mg, Torsby (O)