|
|
Nya Glimtar Nr 4 |
|
|
Nya Glimtar Nr 4 |
| REGISTER Käll- och litteraturförteckning
Bilagor:
Käll- och litteraturförteckning
Boskaps- och mantalslänqder för Närke-Värmland 1640-1700, på mikrofilmer 1 GLA.
Bringéus, N-A. (red.)
Furuskog, J.
Hannerberg, D.
Holmqvist, A.G.
Ingers, E.
Isacson, M.
Lext, G.
Montelius, S.
Ström, E. T.
Denna projektuppgift utgör en fortsättning och en komplettering av mitt A7 projekt: "Bergsmannnen Håkan Jonsson Wästgiöte o. 1628-1718, en studie över förhållanden i Sverige och om hur man kunde bli bergsman i Sverige på 1670-talet." I detta projekt berättade jag bl.a. om bergsmannens arbete med att framställa tackjärn. Hyttbruket var dock inte tillräckligt för hans försörjning, mitt B5 projekt tar därför upp problemet: Vad gjorde bergsmannen när han inte blåste i hyttan eller ordnade med allt som behövdes för hyttdriften? Även nu vill jag använda mig av min stamfar, bergsmannen Håkan Jonsson i Saxån, Värmland, dessutom vill jag komplettera med uppgifter om hans svärfar, bergsmannen Olof Engelbrektsson, vars bergsmansgård Håkan Jonsson övertog 1675. Projektuppgiften vill söka svar på följande frågor:
I. Vilken näring fanns på Värmlandsberg vid sidan av hyttbruket ? Varför just denna ? Det finns två huvudnäringar, som skulle kunna komma i fråga för bergsmännen på Värmlandsberg, vid sidan av hyttbruket, jordbruk och boskapsskötsel. Jakt, fiske och hantverk har nog förekommit, men endast sporadiskt, i mån av tid. 1) Det bör ha varit antingen jordbruk eller boskapsskötsel,
som en bergsman fick komplettera sin försörjning med.
Av dessa citat framgår att en bergsman på Värmlandsberg, vid sidan av hyttebruket fick ägna sig åt boskapsskötsel. I 1600-talets boskaps- och mantalslängder finns tabeller med varje hushålls kreatursinnehav. 1620 bestämdes att man skulle betala "boskapspenningar", en skatt för sitt kreatursinnehav. "Detta fastställdes på så sätt, att särskilt utsedda personer gingo runt i gårdarna och räknade boskapen; resultatet redovisades i längderna, i vilka boskapsägarnas namn och hemvist samt innehav av olika boskapsslag angavs. Det låg ju nära till hands, att man samtidigt med boskapen också räknade de personer på gården, som skulle erlägga kvarnmantalspenningarna. Denna arbetsuppgift anförtroddes också åt boskapsräknarna." 3) Sedan 1642 var denna boskapsskatt förvandlad till en fast skatt och uttogs "ej som tidigare i förhållande till boskapsinnehavets faktiska storlek". 4) I projektets bilagor finns tre tabeller som visar boskapsinnehavet i Färnebo (dvs. Värmlandsberg) och i Saxån. Tabell 1 och 2 som ger boskapsinnehavet 1606, 1640 och 1656 är medtagna för att ge en bakgrund åt tabell 3, son, är huvud tabellen. Denna ger oss bergsmännen Olof Engelbrektssons (1663-1673) och Håkan Jonssons (1675-1695) kreatursinnehav, samt även det totala boskapsbeståndet i Saxån, 1663-1695. Under denna tidsperiod saknas 1674, 1680 och 1687 därför att mantalslängderna dessa år är defekta och Saxån saknas. Efter 1695 upptar mantalslängderna endast personer, ingen boskap. Min målsättning var att få med även en redovisning för 1650-62, men en del av dessa mantalslängder saknas helt på Landsarkivet i Göteborg, andra var defekta, medan några endast redovisade personerna.
II. Vilken avkastning gav denna näring? Slaktvikt för oxar har beräknats till 18-28 lispund (153-238 kg), för kor 14-18 lispund (119-153 kg.). "... mjölkkon i konung Gustavs ladugårdar företedde en skapnad, som i våra dagar skulle anses lagom för en årsgammal kalv av god herrgårdsras". En ko mjölkade c:a 602-916 liter/år. 5) Detta skulle ge 32,4 - 48,6 kg smör. 6) Troligen hade mjölken lägre fetthalt förr än nu. Smör användes inte bara 1 det egna hushållet en del var "skattesmör", en del "arrende-smör" och en del exportvara. Dessutom fick man även hudar och talg, som man kunde sälja. Från fåret och geten fick man ost, mjölk och ull. En tacka gav c:a 2 kg ost/år, en get c:a 5,5 kg ost/år. Slaktvikt för svin var 3½ - 4½ lispund (29,75 - 38,25 kg). 7) Dessa uppgifter om boskapsskötselns avkastning har beräknats av Forssell för 1500-talet och Ingers säger att dessa gäller "i stort sett även 200 år senare". 8) Alltså bör man kunna använda dessa uppgifter även för den tidsperiod som denna undersökning gäller. Hästarna användes i första hand för att frakta malm och järn. Vintertid gick malmfororna från Persbergsgruva till hyttan i Saxån, på somrarna bar hästarna "klövje-korgarna" med osmundjärn till förläggaren i Filipstad, till något järnbruk för förädling eller kanske till Kristinehamn för export via Uddevalla eller Göteborg. 9)
III. Vilka förändringar och problem fanns för denna näring o. 1650 - 1700? Boskapen kunde beta ute på äng och i skog 27-28 veckor/år, från 1 maj till Mårtensmässodagen den 9 november, om vintern dröjde. Vinterfodringstiden blev då 24-25 veckor i bästa fall, på Värmlandsberg blev den nog längre. Det största problemet för bergsmän och bönder var att få tillräckligt med vinterfoder för boskapen. Redan Gustav Vasa kände till detta och skrev i ett öppet brev den 26 juni 1555: "… halm, löv, skav (avskrapad bark), vass och annat sådant som den väl finner, som flit haver till att bärga sig". Om boskapens tillstånd efter en vinter i ladugården på "svältkost" beskriver Ingers: "I bondens ladugård hörde det nog till regeln, att kreaturen knappt kunde stå på benen, när våren var inne. De som överlevt vintern voro ofta så svaga, att de måste köras ut på släpor för att avbeta de första gröna strån, som marken bar". Följden blev att man i allmänhet hade en småvuxen kreatursstam. 10) Under 1500-talet och en bit in på 1600-talet fanns får, getter och svin på Värmlandsberg, i Saxån fanns inga svin 1640 och fåren och getterna försvinner successivt under 1650- och 60-talen. En anledning till att getterna försvunnit skulle vara att man "... sedan slutet av 1660-talet upprepade gånger hade förbjudit getrishuggningen …". 11) Under 1600-talets sista decennium var det missväxt och hungersnöd flera gånger, särskilt svårt var det under åren 1695-97. En forskare har dragit den slutsatsen att de som "dogo som en följd av missväxtåren (var flera än de) som stupade i Kar! XII:s krig". 12) Mot slutet av 1600-talet började man att successivt odla upp betesmarkerna vilket fick som följd att boskapsskötseln gick tillbaka till förmån för spannmålsodlingen.13)
Undersökningen har visat att en bergsman på Värmlandsberg, vid sidan av sitt hyttbruk, ägnade sig åt boskapsskötsel. Orsaken till detta var att det på Värmlandsberg inte fanns så mycket mark som kunde bli åker, så sent som 1920 fanns i Färnebo inte mer än 4,4% uppodlad jord. Boskapen gav i avkastning; mjölk, smör, ost, ull, hudar och talg, samt kött och fläsk. Hästarna användes för att dra malmfororna till hyttan, samt att bära osmundjärnet till förläggaren, järnbruket och till köpmännen för export. Boskapsskötselns största problem var att få tillräckligt med vinterfoder för den långa tid som boskapen inte kunde beta utomhus. Det dåliga vinterfodret bidrog även till att kreatursstammen var småvuxen. Under 1600-talet försvann fåren, getterna och svinen successivt. Kreatursstammen decimerades även som en följd av 1690-talets missväxt och ökade uppodling av betesmarken.
1) Ström s. 232f; Furuskog 1924 s. 156f. 2) Holmqvist s. 9, 14; Furuskog 1924 s. 34, 168f 3) Lext s. 23 4) Lext s. s. 97 not. 5) Ingers I s. 188 f. 6) Min beräkning enl. uppg. hos a. a. s. 190, 100 liter ger 5,4 kg smör. 7) a.a. s. 190ff. 8) Ingers II s. 139. 9) Furuskog 1924 s. 65, 165; 1938 s. 50; Holmqvist s. 10f. 10) Ingers I s. 188f. 11) Montelius s. 186; Tabell 1 - 3 i bilagorna. 12) Ingers II s. 12f. 13) a. a. s. 139. |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
