|
Bergsmannen Håkan Jonsson Wästgiöte |
Nya Glimtar Nr 3 |
|
Bergsmannen Håkan Jonsson Wästgiöte |
Nya Glimtar Nr 3 |
| Vid slutet av utgivningen av
"pappers-GLIMTEN" anlände tre uppsatser från Kjell Åberg i Mellerud. Tyvärr
blev de liggande. Nu har vi dock glädjen att kunna publicera dem i Nättidningen GLIMTEN.
Här följer det första bidraget från Kjell - läs gärna även Nr 4 som ett komplement. Kjell Åberg är doktorand vid Historiska Institutionen vid Göteborgs Universitet. De två första uppsatserna är skrivna i början av Kjells historiestudier där, och det tredje något senare. Kjell har tidigare även publicerat sin antavla i Sv. Antavlor - 1989 : 9 och 10. REGISTER III. Hur kunde man bli bergsman i Sverige på 1670-talet ?
IV. Varifrån kan Håkan Jonsson Wästgiöte ha kommit ? Källor och litteratur
AHLSTRÖM G. Studier om järnutvinning . . . Sjuhäradsbygden, Borås 1970. BERCH, Ch. Om bergsmanshemman i Sverige, Stockholm. 1774 Diss. BOETHIUS, B. Gruvornas, hyttornas och hamrarnas folk, Stlhlm 1951, Den svenska arbetarklassens historia CARLSSON-ROSÉN Svensk historia I, Lund 1978. FRIBERG, N. o. I. En befolkningsfördelning från 1600-talets mitt, Bygd och befolkning, YMER 1968, Stockholm. FURUSKOG, J. Hyttorna och hamrarna i östra Värmland, Värmland Förr och Nu 1918, Karlstad. De värmländska järnbruksbygderna, Filipstad 1924 Diss. Det svenska järnet genom tiderna, Stockholm. 1939. HECKSCHER, E. F. Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa I:2, 1936. Svenskt arbete och liv Stockholm,. 1980. HECKSCHER, E. Släktforskning, Stockholm. 1970. HOLMQVIST, A. G. Några anteckningar om Saxå bruk, Hällefors 1932. Kongl. Stadgar Förordningar, Privilegier och Resolutioner
angående, LEXT, G. Mantalskrivningen i Sverige före 1934, Göteborg 1968, MUNKTELL, H. Bergsmans- och bruksförlag intill 1748 års förordning, Uppsala Universitets årsskrift 1934, Uppsala. Nordisk Familjebok 3:e uppl., Malmö 1943-44, ROSÈN, J. 1500- och 1600-talens historia, Stockholm 1972. STRÖM, E. T. Hällefors och Grythyttebergslag …, Jernkontorets bergshistoriska skriftserie nr. 16, Lund 1956 Diss. Sveriges Landslag Stockholm 1665, ÅBERG, A. Rullföringen inom armén genom tiderna, Meddelande XI från Kungl. Armémuseum, Stockholm. 1950. 1674 flyttade en Håkan Jonsson från Västergötland till Saxåhyttan (Saxån), som ligger c:a 2 mil nordöst om Filipstad i Värmland. Här blev han bergsman och levde resten av sitt liv. Enligt Färnebo Dödsbok begravdes han den 20/7 1718 och anges ha varit 90 år. Han skulle således ha varit född o, 1628, Hans hustru, Annika Olsdotter begravdes den 24/3 1728 och var vid sin död 92 år, enl, Dödsboken, och skulle då ha varit född o, 1636. Det är troligt att man uppskattat deras ålder för högt. En av deras söner, bergsmannen Olof Håkansson, död 4/1 1756, anges i Färnebo Husförhörslängd 1755-59 vara född 1671 och skulle alltså ha vari.t 65 år vid sin död. Enligt Födelseboken var han född i januari 1684 och blev 72 år. Det är troligt att även hans föräldrars ålder är för högt uppskattade (10-20 år) . Födelseböckerna för 1600-talet anger inte mödrarnas namn, för att få veta namnet på Håkan Jonssons hustru måste man gå till Färnebo Dombok AI:7 1696 pag. 54-55 där "Klagade Jon Ersson vid Horrsjön, till Håka Wästgiötes på Saxån hustru Annika Olsdotter ibm. för det. hon skall hava brakt honom uti ont rykte som skulle han hava bortstulit ur sitt härberge i Nora någon tid sedan, en brännvins panna, som han sade sig al1deles vara oskyldig till." Makarna hade sju, kanske åtta barn, varav två troligen föddes i Västergötland (Joen och Ingeborg). Eftersom bergsmannen Håkan Jonsson är min farfars farfars farfars farfar är jag mycket intresserad av att få veta något om den tidens levnadsförhållanden och då speciellt om hur det var att vara bergsman vid denna tid. En av Håkan Jonssons sonsöner, Johan Olsson 1724-65, antog som skräddargesäll o . 1740 släktnamnet Åberg. Att försöka skildra levnadsförhållanden i 1670-talets Sverige med särskild hänsyn till bergsmannens arbetsförhållanden, samt att undersöka varifrån i Västergötland Håkan Jonsson kan ha kommit. 1672 blev Karl XI vid 17 års ålder myndigförklarad, sedan rikets styrelse under 12 år hade skötts av en förmyndarregering. Samma år ingick Sverige i ett förbund med Frankrike, som tillsammans med England var fientligt inställda mot Nederländerna och den tyska kejsaren. Detta politiska läge hade föregåtts av en stor omsvängning i Europas politiska läge, ty 1669 hade England, Nederländerna och Sverige bildat en trippelallians som riktade sig mot Frankrike. Inom det svenska riksrådet rådde starka meningsskiljaktligheter angående hur Sverige skulle ställa sig i det europeiska politiska spelet. Sverige hade inga planer på att gå med i något krig, men så inträffade händelser som radikalt förändrade Sveriges läge. Trippelalliansen sprängdes genom att England 1670 slöt ett anfallsförbund med Frankrike mot Nederländerna. Några år senare ingick Österrike, Spanien, Brandenburg och de lüneburgska furstarna ett förbund mot Frankrike. Dessutom slöt Danmark ett förbund med den tyske kejsaren. Frankrike låg i krig med Nederländerna sedan 1672 och när sedan Brandenburg året därefter ingrep på de senares sida tvingades Sverige med för att hjälpa sin bundsförvant. I slutet av år 1674 tågade den svenska hären in i Brandenburg och sex månader senare stod slaget vid Fehrbellin, samtidigt som även Nederländerna förklarade krig mot Sverige. Dessutom lät Danmark fängsla hertigen av Holstein-Gottorp, som var Sveriges bundsförvant . Detta skedda omedelbart efter det att trolovningen mellan Karl XI och den danska prinsessan Ulrika Eleonora, hade kungjorts! Hären i Tyskland var nu helt beroende av flottans möjligheter att kunna bistå dem men genom nederlagen vid Ölands södra udde 1676 och i Köge bukt 1677 blev den svenska flottan försatt ur spel och fienden erövrade Sveriges tyska provinser. I juni 1676 anfölls Sverige av två danska härar, dels i Skåne och dels från Norge, de båda arméerna skulle sedan "förenas över Västergötland och Halland." Första tiden hade danskarna snabba framgångar, men en vändpunkt kom genom slaget vid Halmstad, då danskarna led nederlag. Den ena hären återvände till Norge och den andra gick i vinterkvarter i trakten av Hälsingborg. Den 4 dec. stod slaget vid Lund som blev en stor seger för den unge svenske: kungen och hans här. Detta slag bildade upptakten till Skånes återerövring, som fullbordades genom Kristianstads fall 1678. Genom Frankrikes förmedling kunde Sverige i de olika frederna 1679 uppnå restitution. Under dessa krigsår hade kungen handlat mycket självständigt utan att tillfråga rådet. Vid 1680 års riksdag lyckades han genomdriva kraven på förmyndarräfst och reduktion, samt att genom de sk ständerförklaringen göra sig själv till en "enväldes allom bjudande konung", som varken var skyldig att styra med "råds råde" eller att vara bunden till regeringsformen. 1) 2. Saxåhyttan i Färnebo, Värmland Saxåverket bestod av en medeltida hytta, anlagd före 1540 och en hammarsmedja, anlagd 1633. Enligt 1540 års jordabok fanns här 4 bergsmän: Måns Bänktsson, Birger, Erik Finne och Mårten Finne, som ägde 1/4 var av hyttan. År 1624 brukades hyttan av 6 bergsmän och 1690 av 13 bergsmän. Hyttelagets mark var länge gemensam egendom, inte förrän 1762-65 uppdelades ägoområdet mellan delägarna efter deras andel i hyttan, som då var indelad i 64/64 delar, En av bergsmännen, Johan Olsson Berggren, passade då på att inlösa en del av de andras delar så att han 1766 ägde 22 1/4 /64 delar i Saxåhyttan och blev den förste brukspatronen. Hans farfar, häradsdomaren Johan Olsson, var en "samtida granne" till Håkan Jonsson Wästgiöte. I bergmästarerelationen från år 1656 berättas: "Saxån är en gammal hytta, god skog, god ström, som kommer ifrån Damhyttan och Långbanshyttan. Temmeligen god äng, ingen åker. Malmen tages ifrån Pedersberget vartill är en mil. Hyttan är ombygd på gammal grund 1656. Saxå hammare, 16 år gammal, har god ström och var och en brukar sin hytteskog. Smider 300 skeppund om året." 2) 1. Om bergsmannens arbete i allmänhet Bergsmännen kan indelas i tre huvudgrupper, "i anseende till malmernas olika beskaffenhet, uti Silfver-Bergsmän, Koppar-Bergsmän och Järn-Bergsmän." 3) Bergsmännen tillhörde bondeståndet. Han var samtidigt bonde och hyttebrukare. 4) Den lagstiftning, som järnhanteringen var föremål för under 1630- och 40-talen gjorde att den inte längre var en binäring till jordbruket, utan blev en självständig industri, som måste ha varit mycket kapitalkrävande. Kapitalet kom från städernas köpmän, som blev förläggare, åt bergsmännen. 5) De bergsrnän som använde samma hytta utgjorde ett hyttelag, en sorts kooperativ sammanslutning. Hyttan ägdes gemensamt, men varje bergsman skötte sitt som en enskild företagare. Årligcn skulle hyttstämma hållas. Flera hyttelag utgjorde ett bergslag, ett avgränsat distrikt . För Bergslagen gällde en speciell lagstiftning, bergsrätten eller bergslagen. Bergstingsrätten resp, gruvtingsrätten innehade den dömande funktionen,där bergmästaren var ordförande. Ett gemensamt "riksorgan" tillkom 1630, från 1637 kal1at Bergskollegium. 6) Att vara bergsman var ett säsongsarbete, ofta skötte han sitt lilla jordbruk vår och sommar, under hösten var han kolare och "låg" ute i skogen och vaktade sina milor och på vintern var det blåsningstid i hyttan. 1624 hade de 6 bergsmännen 46 blåsningsdygn, vilket gav 230 skeppund (c:a 170 kg), 1710 hade 15 bergsmän blåsning under 20 vinterveckor, som gav 95 skeppund. På hyttstämmorna valde man hyttfogde och masmästare, samt drog lott om i vilken tur och ordning, som varje bergsman skulle få blåsa. Andra hyttarbetare var: uppsättare, stegresare, hyttdrängar, bokare, brännare, smedmästare och kolgossar. 7) Tackjärnet såldes till bergsmännens förläggare, kanske i närmaste stad och denne sålde det sedan till någon brukspatron. En del järn såldes till köpmän i ex, Göteborg för export. 8) Antalet bergsmän var ej så stort, 1760 fanns 56541 bruksfolk och bergverkshantverkare i hela Sverige och utgjorde 3,1 % av Sveriges 1,8 milj. invånare. Järnet var vår viktigaste exportvara och tillsammans med kopparen utgjorde den 4/5 av Sveriges totalexport under 1600-talet. Under denna tid blev Värmland Sveriges viktigaste järnprovins. 9) 2. Om arbetsförhållandena vid hyttorna på Värmlandsberg År 1673 berättar bergmästare Kenzell i Filipstad: " . . . bergslagen tar mycken skada av ett stort inritat fylleri, i det bergsmännen med sitt folk som var vecka måste komma in till Filipstad till kyrkan eller marknad, bli föranledda til1 försummelse från sitt arbete genom att många stadsbor bedriva öl- eller brännvins försäljning; folket uppehåller sig på krogarna stundom halva eller hela veckan och förslösar vad de skulle köpa kläder eller föda för." 10) Redan 1604 beslöts på Norrköpings riksdag att inget osmundsjärn fick exporteras, utan att allt järn skulle utsmidas till stångjärn innan det fick exporteras. Men det dröjde länge innan detta beslut efterlyddes i Värmland, vilket framgår av följande bergmästareberättelse: "Vidare förnam jag där (1 Grythyttan) såväl som i hela Värmeland icke varit brukeligt att märka deras tackjärn, och då jag dem det förehöll, svarades det ej låter sig göras, emedan det slås strax till en stor de sönder i små stycken och smides till osmund och, helst om sommaren, på hästryggen bortföres, som med stora stycken vore alldeles ogörligt." 11) Bergsmännens svåraste problem var kapitalanskaffningen, som lösts genom förlagssystemet. Detta gjorde att alla inblandade blev bundna till resp. kreditgivare: "De utländska importörerna av svenskt järn förskotterade köpeskillingen eller gåvo ständig kredit åt exportörerna. Dessa, som över hela linjen voro köpmän i de stora exportorterna Stockholm och Göteborg gåvo sedan i sin tur kredit åt bruken, och till sist gåvo bruken kredit åt sina arbetare, kol- och forbönder." "När ett bruk icke längre var i stånd att betala skulden till förlagsgivaren, så hade denne rätt att själv övertaga brukets drift eller, som det hette, "utarbeta sig", dvs. låta bruket gå för sin egen räkning tills skulden var betald." 12) Många bergsmän stod i skuld till Filipstads borgare, om detta berättas i 1680 års bergmästarerelation.: "…Bergslagen har råkat så illa i skuld hos borgarna, att de äro ganska få som roligen kunna possidera den egendom uti hytta, hemmen, skog och mark, som de bebo." För att få fram pengar till sina skulder blev de tvungna att avverka mera skog. 13) Bergsmännen klagade över att de köpmännen i Filipstad hade ett ovanligt strängt "handelsmonopol"; i Nora och Linde åtnjöt bergsmännen fria torgköp, men detta fick de ej i Filipstad. Köpmännen i sin tur klagade på att många bönder, som skulle sälja sina varor på stadens torg och betala tull för dessa i stället for direkt till de olika hyttorna och sålde sina varor där. 14) Dessa många klagomål kanske var en av anledningarna till att Karl XI drog in Filipstads stadsprivilegier 1695 efter den stora branden 1694. Om 1690-talets svenska lågkonjunktur och depression för järnhanteringen p.g.a det pfalziska kriget berättar en annan bergmästarerelation: "… järnet har råkat i underpris genom osäkerheten till sjöss och den ringa exporten, Filipstads borgare vilja icke köpa mera järn av den skuldsatte bergsmannen utan låta länsman ta hans lösören, hästar och foder i mät och tillvälla sig inteckningar i hans fasta egendom, så att en allt större del av bergslagen kommer i köpmännens händer." 15) Detta var någonting som Bergskollegium försökte att hindra på olika sätt, bl. a. genom att göra inskränkningar i besittningsrätten för bergsmanshemman för att dessa ej på samma sätt som vanlig skattejord skulle kunna tjänstgöra som kreditunderlag. 16) Med dessa förhållanden som bakgrund kan man förstå den gamla berättelsen om en skämtsam komminister i Brattfors (1 mil väster om Filipstad) för några hundra år sedan. Liksom sina samtida ansåg han, att den kyrkobesökande allmogen borde visa sin gripenhet av en kraftig predikan genom stönanden och suckar. Trots hans målande beskrivning av helvetets alla fasor föreföllo bergsmännen ganska oberörda. Då tillade predikanten: 'Men det allra värsta med helvetet är det, att där gäller tackjärnet endast fyra styver (4 öre silvermynt ) 17) skeppundet.' - Därefter utbröt allmogen i höga jämmerrop." 18) III. Hur kunde man bli bergsman i Sverige på 1670-talet ? Det finns tre olika typer av bergsmanshemman: frälse-, krono-, och skatte-bergsmanshemman. Ett frälsehemman behöver inte betala någon ränta eller skatt till Kronan. 19) Kronobergsmanshemman innehas av åboer som Kronan upplåtit besittningsrätten till så länge som de kan fullgöra de skyldigheter, som är förknippade därmed. Skattebergsmanshemman innehas av en bergsman som har den jordägande rätten till detta. 20) 1. Bergsman genom köp av bergsmanshemman I fråga om försäljning av krono- och skattebergsmanshemman (eftersom det knappast har funnits något berg-frälsehemman i Saxån behandlar jag endast de två andra typerna) gäller för innehavaren av skattehemman: "then rättighet, att sin Skattejord försälja, och fasta å köpet erhålla; hvaremot Krono-Bergsmans hemmans innehafvare väl kunna sin besittningsrätt å andra transportera, allenast thet sker med Landshöfdingens vettskap och minne, samt utan förfång af Kongl. Maj:ts till hemmanet hafvande rättighet." I båda dessa fall skall hemmanen utbjudas till försäljning på tre ordinarie häradsting, tre gånger för att skydda bördesmännens (de närmaste släktingarnas) rätt till "förköp", om inget "börds klander anmäles" kan den intresserade köparen vid det tredje tinget få lagfart (fasta) på egendomen. 21) Enligt en bestämmelse 1664 förbjöds stapelstäders borgare och förvaltare att köpa bergsmanshemman utan Bergskollegii tillstånd. 22) "Om Bröst-Arf. För Fader eller Moder: ärfwe tå Frälsemans och Bondes Son efter Landsrätt twå lotter, och Dotter tridiung." 23) Ärvd egendom behövde man ej lagfara. 24) I källorna finns ingenting som talar emot att man skulle kunna gifta sig med en bergsmansdotter och sedan köpa ut eventuella syskon till hustrun ifrån hemmanet. Men detta förfarande måste ske inför tinget och således inskrivas i domboken. Det var vanligt att äldre syskon köpte ut de yngre. Så skedde sedan Olof Håkanssons (son till Håkan Jonsson Wästgiöte) hustru, Maria Andersdotter hade dött. Enligt Färnebo Dombok AIa:27, okt. 1754 §i köpte de två äldsta sönerna Håkan och Olof ut sina fyra yngre syskon från deras "fasta ägendom ... jämte deras ärfda lösören ... för twåtusende sjuhundrade d. Kopparmynt och twå tolfter Sågbräder". 4. Bergsman genom övertagande av skuldsatt hemman Såsom ovan (s. 71 har omtalats stod många bergsmän i skuld till sina förläggare, köpmännen eller kanske till en brukspatron, och det kunde hända att en bergsman fick lämna sin egendom till denne när han ej kunde betala. Men Bergskollegium försökte hindra det: "Anhålla, när något Bergsmanshemman, skog eller jord bliwer så högt graverat med gäld, at thet går creditorerne til betalning, at tå näst Bördesmännerne efter lag Bergsmännerne i samma Bergslag måge wara närmast samma skuldnärs jord, hemman och skog inlösa." 25) Det var förbjudet för förläggare och borgare att inneha bergsmanshemman utan Bergskollegii tillstånd. 22) IV. Varifrån kan Håkan Jonsson Wästgiöte ha kommit ? Enligt G. Ahlström kom många smeder och bergsmän från Västergötland till Bergslagen, han berättar att den äldsta gruvan i Norbergs bergslag hette Västgötagruvan, samt att en av de äldsta hyttorna i Nora och Linde bergslag hette Västgötahyttan. Ahlströms studier gäller Sjuhäradsbygden omkring Borås och han menar att dessa bygder hade mycket allmogesmide och stor kontakt med Bergslagen. 26) Även Furuskog berättar om kontakten mellan Bergslagen och Sjuhäradsbygden, särskilt med Marks härad och med köpmän från Borås. "Bönder från Marks härad kom för att sälja hemslöjdsartiklar av ylle och linne". 27) En annan järnbruksbygd i Västergötland är Tivedsbygden, gränstrakterna mot Närke och Värmland. På den västgötska sidan finns två gamla bruk: Skagersholm och Forsvik, på Närkesidan, nära gränsen finns Laxå och Aspa bruk, grundade på 1600-talet. 28) Utredningen har visat att 1670-talet var en orolig tid. Den svenska hären var nere i Tyskland ungefär vid den tid som det är troligt att Håkan Jonsson med familj flyttade upp till Värmland. Även i Bergslagen var det oroligt, problem med det myckna brännvinet och de stora skulderna till förläggarna. Ibland fanns det kanske ett stort samband mellan alla dessa yttre- och inre politiska oroligheter och problem. Många bergsmän tycks ha haft det mycket svårt ekonomiskt sett och sedd ur denna synvinkel är det inte lättare att förstå att någon ville "nyetablera" sig som bergsman vid denna tid. Eftersom Bergskollegii handlingar (enligt uppgift från Riksarkivet 1981-01-08) inte innehåller något tillstånd för Håkan Jonsson att inneha bergsmanshemman i Saxån får man kanske se det som ganska troligt att han inte tillhörde den kategori som måste ha Bergskollegii tillstånd för detta, nämligen förläggare, köpmän och förvaltare. Återstår tydligen två möjligheter: köp eller giftermål med en arvsberättigad bergsmans dotter och att han var bonde, bergsman eller prästson. I båda dessa fall borde saken ha avhandlats inför tinget och blivit inskrivet i dombokens Uppbuds- och Lagfarts protokoll. Tyvärr finns inte Färnebo Domböcker bevarade från denna tid i original, men Enligt uppgift från Göta Hovrätt 1981-01-27 finns de renoverade domböckerna från Filipstads bergslag bevarade. Dessutom kan det hända att det i Uppsala Landsarkiv finns bevarade handlingar från Örebro Landskansli och Landshövdingens arkiv (svar har ännu inte inkommit därifrån). Det synas alltså finnas gott hopp om att vidare forskning skall kunna ge svar på de ställda frågorna om Håkan Jonsson Wästgiöte. Tillsvidare har jag följande arbetshypotes: det är troligt att Håkan Jonssons hustru, Annika Olsdotter, var dotter till bergsmannen i Saxån Olof Engelbrektsson, som dog 1675. Dödsboken anger ingen ålder för honom, men 1677 dog hans bror Anders och anges ha varit 69 år och skulle då ha varit född o. 1608. (Det är troligt att Anders var äldst eftersom han nästan alltid i Mantalslängderna nämns först, 1642 finns dessutom ännu en broder nämnd och ordningen är: Anders Engelbrektsson, Per Engelbrektsson, Olof Engelbrektsson.). Det är tänkbart att Håkan Jonsson efter giftermålet köpte ut hustruns syskon, om hon hade några. Kanske blev svärfadern sjuk eller dålig genom en olyckshändelse någon gång 1673-74 och då kallade man hem svärsonen med familj för att hjälpa till med skötseln av egendomen och hyttan, när svärfadern sedan dog (han begravdes på Bönsöndagen, Dom. Rogate, 9 maj) ordnade man så att han fick ta över bergsmanshemmanet. Undersökningen har vidare utpekat två potentiella områden i Västergötland som det är tänkbart att Håkan Jonsson kan ha kommit ifrån. Han kanske tillhörde en bondesläkt från Sjuhäradsbygden som reste till Bergslagen för att sälja sina hemslöjdsalster och därvid haft tillfälle att träffa sin blivande fru, och som nygifta har de bott i Västergötland. Ett alternativ är att han kom från Tivedstrakten och kanske arbetade vid någon av hyttorna där, ibland kan han ha varit forbonde och kört tackjärn till Göteborg och Uddevalla ifrån hyttorna på Värmlandsberg och på så sätt träffat sin blivande fru. Några Rote- och Utskrivningslängder för Västergötland har även använts för detta projekt med hänsyn till de två områden som undersökningen pekar på. Det har emellertid inte givit något resultat då uppgifter typ: Håkan på Åsen, Håkan i Fagerås osv. inte säger någonting utan en mycket mera tidskrävande forskning. Det har varit mycket intressant att få studera dessa källor och berättelser, som ger bidrag till min släkts och hembygds historia (släkten har bott i Saxån under 240 år, 1674-1916). Jag har genom denna undersökning fått en ny grund att stå på för vidare forskning kring min släkts öden och äventyr. 1) Carlsson-Rosén s. 489 - 512; Rosén s. 123, 131. 2) Berch s. 7. 3) Holmqvist s. 4, 13 - 15. 4) Ström s. 164. 5) Munktell s. 21, 32 6) Furuskog 1939 s. 46f. 7) Holmqvist s. 10, 14f., Ström s. 122, 164f. 8) Furuskog 1924 s. 165, 188. 9) Hecksher 1980 s. 159, 110, 115. 10) Furuskog 1924 s. 174. 11) Furuskog 1924 s. 64f., Hecksher 1936 s. 462. 12) Hecksher 1980 s. 116f. 13) Furuskog 1924 s. 173. 14) a. a. s. 174. 15) a. a. s. 175, 177. 16) Hecksher 1936 s. 570, Munktell s. 82. 17) Nordisk Familjebok. 18) Holmqvist s. 9. 19) Bersch s. 11, 12. 20) a. a. s. 16, 17. 21) a. a. s. 17. 22) Munktell s. 39f. 23) Sveriges Landslag s. 32. 24) Hecksher 1970 s. 55. 25) Kongl. Stadgar s. 276. 26) Ahlström s. XII, XIV. 27) Furuskog 1924 s. 165f. 28) Furuskog 1924 s. 67, 448. Furuskog 1939 s. 26. Nordisk Familjebok. Boëthius s. 124.
|
