glimten.gif (1697 bytes)

update.gif (1190 bytes)

innehall.gif (1177 bytes)

Min mormor och hennes hår

av Gunnel Matson


Nya glimtar

Nr 1

Gunnel Matson, Särö, 1925 - 1996, en kär medarbetare i GLIMTEN
som tidigare lämnat många fina bidrag avled hastigt den 21 dec 1996.
Gunnels sista bidrag som var avsett för GLIMTENs "pappersupplaga"
får här bli nättidningens första bidrag

 

Nämnda orter:

Ljusnarsberg
Dalarna
Amerika
Västergötland
Sal
Sala
Göteborg
Bergslagen
Kopparberg
Silverhyttan
Fredrikshavn

Min mormor hette Johanna Bengtsson och var född i Ljusnarsberg socken 1860, och dog i Göteborg 1940, efter ett inte helt vanligt levnadsöde.

Jag minns henne som en gladlynt, snäll liten gumma, som det alltid var roligt att besöka. Hon hade alltid tid för sina barnbarn och hon kunde göra en massa saker som vi barn tyckte var roligt, t ex göra skuggfigurer på ett vitt lakan, göra figurer med ett snöre, "trolla" etc.

Och vi fick göra fick göra "grottor" inomhus med lakan och filtar spända mellan stolar och bord. Där blev vi sedan bjudna på saft och bullar eller kanske smaka på mormors egenhändigt torkade äppelskivor tillsammans med russin. Mums !

Och hon sjöng gärna för oss, gamla visor och skillingtryck hon lärt i sina hemtrakter. Ja, tiden gick alltid fort hos mormor och jag minns dessa besök med värme och glädje. Och jag ser henne framför mig alldeles tydligt, hennes glada ansikte och det vackra håret som stod som en sky kring huvudet och som hade en sådan egen färg, att den inte går att beskriva. Håret var som gjort av finaste silke och skiftade emellan grått, blont och rent guldskimmrande.

Detta hår hade spelat en viss roll i mormors liv och det är detta hår jag vill berätta om.

SILVERHYTTAN
Mormor var uppvuxen på en liten plats i Ljusnarsbergs socken, som hade ett så vackert namn som Silverhyttan. Naturen var också mycket vacker, med sjöar och djupa skogar, men det var långt till centralorten och arbetet var hårt och slitsamt i gruvor och skog.

Så hela mormors släkt beslöt sig för att utvandra till Amerika ca år 1880. Men min mormor, som just träffat sin blivande man, ville på inga villkor lämna honom och Sverige. Och fästmannen, min morfar, ville absolut inte utvandra. Han var från Västergötland, där hans far, mor och syskon levde på en gård och var nöjda med tillvaron.

Bra exempel!
Morfar var född i Sals socken och här har jag ett bra exempel på hur viktigt det kan vara för släktforskare att intervjua de äldre och skriva ner vad de har att berätta. Hade jag inte hört min mamma tala om att morfar var född i Sal, så hade jag nog aldrig hittat honom och hans släkt, ty vid hans flyttning till Ljusnarsberg stod det att han var född i närbelägna Sala!)

Nu var kruxet att mormor inte var myndig vid tiden för hennes släkts utvandring och hennes föräldrar ville inte höra talas om att hon ensam skulle bli kvar i Sverige. Så mormor var med på flyttlasset, som drog ner mot Göteborg, öppet vågade inte mormor trotsa sina föräldrars vilja, men hon hade bestämt sig: till Amerika skulle hon inte !

FLYDDE FRÅN BÅTEN
Så när det blev dags för avgång sprang hon snabbt iland från båten och såg sedan. gömd bakom några skul, hur alla hennes närmaste släktingar lämnade henne för alltid !

Men hon hade sin älskade vid sin sida, men inga pengar, och inte heller några papper, som visade vem hon var, så hon kunde gifta sig m.m.

Men hur ta sig från Göteborg till Ljusnarberg utan pengar? Ja, här kom hennes hår till hjälp. Mormor hade träffat några hårkullor från Dalarna, som blivit så förtjusta i hennes hår, att de bett att de skulle få klippa henne och köpa håret, till sina arbeten.

Dessa kullor blev hennes vänner och de blev hennes hjälpare i nöden. Hon fick följe med dem hemåt Bergslagen igen och väl tillbaka till sin hemsocken var det väl inte längre några problem för mormor att få nya papper.

Hon och morfar gifte sig i Ljusnarsberg 1881, men flyttade senare till Göteborg. Mamma har berättat att dessa kullor sedan varje år kom på besök till mormor och alltid ville de klippa henne och köpa hennes vackra hår till sina hårarbeten. Och det fick de för det mesta, mormor tyckte väl att hon stod i skuld till dem.

I DANMARK
Dessa hårarbeten dök sedan upp i min åsyn på ett lite märkligt sätt. Min man och jag låg i slutet på 1970-talet inblåsta med vår segelbåt i Fredrikshavn. Vi hade cyklar med oss och cyklade runt i omgivningarna och kom på så sätt till ett litet museum, där det fanns åtskilliga hårarbeten från olika delar i Europa.

Och bland dalkullornas vackra arbeten återsåg jag min mormors hår, den färgen var inte att ta fel på! Tänk, att återse mormors hår här, i ett annat land t.o.m! Jag stod länge förskunken i tankar på mormor och min barndom. Jag hade just börjat att släktforska, och nu beslöt jag på stående fot att söka mig upp till Ljusnarsberg och Kopparberg för att forska lite i min mormors hemtrakter.

KOPPARBERG
Detta blev verklighet några år senare. Vi, min man och jag, begav oss först till Kopparberg, som var min mormors kyrksocken. Och vilket vackert litet samhälle vi mötte! Och så tillmötesgående de var på pastorsexpeditionen!

En mycket vänlig dam hjälpte oss att ta fram de böcker vi önskade forska i och hon var vid vår sida hela tiden, och berättade om folket och om trakten. Till vår glädje!

I detta vackra Kopparberg, med sina röda hus, fanns också ett museum, som hade en stor fotosamling på personer som levat där i trakten. Troligen fanns också mormors släkt bland dessa, men jag kände dem inte så bra att jag kunde finna dem där.

Nästa steg för oss var att bege sig till sjön Hörken och Silverhyttan, där jag visste att mormor bott en tid. I Silverhyttan träffade jag hjälpsamma människor i min egen ålder, som berättade att de hus som nu fanns var av yngre datum. Men vi blev visade runt, och platsen där mormors hus kanske stått en gång, pekades ut, kvar fanns några planterade buskar. Och i min cicerons gamla album, fanns ett kort av min mormor som ung !

AVSIDES BYGD
Vi åkte runt lite och fann hela trakten mycket vacker, men naturligtvis hade det varit en avsides liggande bygd med lång väg till närmsta tätort.

För att ta sig till Kopparberg för t ex barndop, fick befolkningen, efter järnvägens tillkomst, låna trallor, berättades det, vilket var en klar förbättring för denna skogsbygd.

Men om jag skall döma efter mormor, så fostrade denna bygd glada, musikaliska, arbets- samma människor, som var vana vid att klara allting själva. Jag minns mormor som något av en tusenkonstnär som man kunde gå till med det mesta, från trasiga klockor till krämpor av alla de slag, allt visste hon bot för. Och den kunskapen hade hon säkerligen med sig från sin barndom och från människorna i den vackra trakt hon härstammad ifrån.

Vi fann omgivningarna så vackra att vi återvänt dit flera gånger, men sista gången kände vi inte igen oss riktigt. Det var fler än vi som funnit behag i den vackra naturen, så det hade vuxit fram både motell och campingplats vid "mormors" sjö. Det var definitivt ingen vildmark längre !