Från en svunnen värld på 60-talet

Kärralunds och Uddens brevduveklubbar hade fram till 60-talets början ett centralt läge på "Kodis" eller Kodammarna, som låg mellan Olskrokens Station och Säveån. I dag är området totalt förvandlat i samband med att Tingstadstunneln och Gullbergsmotet byggdes. Där "duvegubbarna" i flera årtionden huserade ligger nu Partihallarna och andra affärsrörelser samt ett stort hotell.

Längre tillbaka i tiden, innan vattnet förorenats, låg  Uddens badplats här. Den var mycket populär och lockade ungdomar från både Olskroken och Gamlestaden. Men det var före min tid, kanske på 20- och 30-talet.

Själv hamnade jag på Kodammarna genom mitt ungdomliga intresse för djur och avel. Och i sin förlängning ledde kanske det intresset även till intresse för människor, politik och släktforskning.

En fråga kan dock uppstå. Varför jag skriver om detta i en publikation som riktar sig till släktforskare. Jag gör det helt enkelt för att ämnet är ju så smalt och sällan behandlat. Den som måhända hittar en anfader som varit "duvegubbe" kan här få lite fakta.

Redan före 14-årsåldern hade jag i Halmstad ägnat mig åt kanariefågeluppfödning. Till min mors stora förskräckelse lyckades jag förvånansvärt bra, så det blev en hel del fjädrar att städa bort. Nere vid "Alets" strandskogar, när det lilla civilflygfältet (som nu är borta) låg det även några brevduveslag. Där höll en kamrat till och genom honom fick jag insyn i det man kallar "brevduvesporten".

När jag som 15-åring flyttade till Göteborg kände jag mig ganska ensam. En shäfervalp, Najla, blev räddningen. Den fick mig att gå med i Svenska Brukshundsklubben och där jag kom i kontakt med många intressanta människor. Jag lärde mig även de första grunderna i föreningskunskap.

"Doktor Malmström i Mölndal" ledde årsmötena för Brukshundsklubben på ett sätt som inte stod  Riksdagens talmän efter. De ofta invecklade prepositionsordningarna formulerade han på ett strålande sätt och trots min ungdom begrep jag att beundra honom.

I bland går ödet i cirklar och när jag många år senare startade SLÄKTDATA   anslöt sig Dr. Malmströms son som som en av de första medlemmarna (Nr 3). Det kändes märkligt.

Axel Möller, som senare blev SKF Verkstadsklubbs ordförande innan han tragiskt dog av MS, var som 28-åring en mycket driftig funktionär i klubben. Han lärde mig mycket om ärftlighetlära som kunde tillämpas i avel med djur. Med ett par mycket dåligt utvecklade shäferhundar som föräldrar hade han själv lyckats ta fram champion Zita (i vardagslag Bessan). Axel hade nämligen upptäckt att båda föräldrarna i sin antavla hade 1936 års världsegrare, Jalk. Denna medvetna linjeavel slog så väl ut att han på den tiden erbjöds 10000 kr för Zita av disponent Påhlson i Malmö (Påhls bröd?).

Trots min ungdom sa jag till Axel:
"Du är väl inte klok som kastar bort din talang på hundar - du borde ju bli politiker eller fackpamp".
Jag häpnar ännu över min ungdoms klarsyn men fick senare se min spådom gå i uppfyllelse då Axel gjorde facklig karriär. Kurt Möller, Axels bror, blev även en mångårig ordförande för SALF på SKF. Så det var nog gott material i de båda Landalapojkarna.

På brevduvor är det lättare att tillämpa avelsteorier än på hundar - i vilket fall billigare. Därför sökte jag mig 1951, 18 år gammal, till Kodammarna där jag av "slaktarn" köpte ett duvslag med ca 30 duvor för 125 kr. Slaget låg på "Uddens mark" så jag blev medlem i den klubben. Väl inne i miljön lärde jag mig att de flesta hade öknamn. Eftersom jag själv arbetade som brevbäraraspirant fick jag heta "Postis". Gösta Oscarsson, en vördnadsbjudande brevduveman, kallade man för "Göken", dvs när han inte hörde det. Han tyckte inte om öknamnet.

Göken hade en bror vid namn Stig Oscarsson. Denne var vilthandlare och hade sitt arbete i en av barackerna på Kungstorget, som då ännu fanns kvar. Han var en skicklig duvfångare och många "fina tanter" har smörjt kråset med de "gattampar" (duvor) som han tog med utsträckta händer efter att ha stampat med foten. När de skrämda duvorna flög upp hamnade de i hans vädiga labbar och fick genast halsarna knäckta.

Inte långt från "Kodis" låg Olskrokstorget som vid den tiden var ett langarnäste på samma sätt som Järntorget var. En halv liter brännvin kostade då 9 kr på systemet, men som "dyr" kostade den 18 kr. Dessutom fick köparen se "gångaren" sätta sin snusiga trut till flaskhalsen för att ta emot "gångarsupen" innan han själv kunde njuta dess innehåll. "Gångarna" var socialt utslagna alkolister som gick de verkliga langarnas ärenden. De dövade sitt alkoholbegär med "gångarsuparna" som väl var den enda betalningen för arbetet som utfördes i ur och skur.

Ibland sökte sig denna typ av människor ner till duvslagen vid Säveån för att blanda den inköpta rödspriten med pottaska och åvatten. Efter ett ihärdigt skakande satte de sedan en lindrigt ren näsduk som silduk för flaskan. Genom den silade de och sörplade i sig flaskans innehåll. Strax låg de avdomnade i vassen eller så kunde de mitt i vintern få för sig att bada i det iskalla vattnet. Jag såg hur poliser från Marieholmshållet, på andra sidan ån, drog upp drunknade gubbar. En gång gick poliserna med pincetter och plockade upp resterna efter en liknande man. Han hade stoppat en dynamitgubbe i munnen likt en cigarr och tänt på.

Bland gubbarna minns jag särskilt två med träffande öknamn. Den ene kallades "Våta näbbet". Att näsan var orsak till namnet syntes tydligt. "Stöten" kallades den andre, då han utan förvarning kunde utdela "en rak höger". För honom måste man akta sig.

Bland duvgubbarna hade i mitt tycke Karl Kry det roligaste öknamnet. Oftast hette han bara "Skjorta" men ville man vara lite omständig fick han heta "Kalle Skjorta". Ursprunget till namnet glömde jag att ta reda på och det kanske berodde på mannens utstrålning. Ingen kunde se så knipslug ut som "Skjorta" och ingen kunde bättre hävda sig ha årens rätt att sitta inne med svaret på alla mystiska hemligheter om viken brevduva som skulle flyga bäst.
Som ung skulle man hålla tyst i hans sällskap - för han visste. Några sakskäl kunde han dock aldrig redovisa. Här möttes verkligen ungdomlig radikalism med genuin stockkonservatism. Ändå tyckte jag om "Skjorta" som här skall presenteras i bild i den nu försvunna miljön:

Här står "Kalla Skjorta"
och studerar en av sina
brevduvor.

Slaget hade han haft
på Kodammarna i ca
30 år när det dystra
beskedet kom att allt
skulle bort.

Den nya platsen låg
borta vid "Skräppekärr"
och inte så centralt
och nära hemmet i Lunden som Kärralund.

Boden var rutten och
hölls mest ihop av
tjärpapp och många
lager målarfärg.

Slaget låg inbäddat i en frodig grönska som nu ersatts av betong och asfalt

Vid tävlingarna gällde det att ta kontrolluret med sig till "klubb´boa"