DIS-Väst fyller 10 år i morgon, den 19 september 1997. I mitt huvud startade DIS-Väst betydligt tidigare. Ibland undrar jag vad det var som drev mig att lägga ner så mycket tid, pengar och bekymmer för att starta föreningen. Några milstolpar i händelseförloppet har jag dock som förklaring.

Redan 1955-56 hade jag varit ombudsman för FPU i Östergötland och under den tiden lärt mig hur man startar en förening. (Jag utgav då också ett litet blad kallat FPU-Glimten som användes för kallelser mm. Som SIF:s sektionsordförande vid SKF-Göteborg utgav jag SIF-Glimten).

1983 fick jag genom SKF en datautbildning vid dåvarande IDK. Visserligen anpassad till stordatorer men IBM:s PC var just på väg att introduceras . En PC var dock mycket dyr. Med 2 st 360 KB diskettstationer och en 8088-processor kostade den ca 40 000 kr, i dåtida penningvärde. En hårddisk var inte att tänka på (knappast en PC:s heller).

1984, i december, köpte jag min första dator. Det var en liten "MicroBee 128" med två diskettstationer och 64+64 KB minne. Den kostade ca 20 000 (tjugo tusen) kronor vilket kanske förklarar att jag ännu inte slängt den på tippen.

1980 hade DIS startat i Linköping närmast som en företagsklubb. Personer med anknytning till den spirande datamarknaden och med intresse för släktforskning hade börjat utveckla ett Basic-program som så småningom kom att heta DISGEN. Vid tiden tillkom bl a ABC-80, vilken ansågs vara en maskin för gemene man trots sitt relativt höga pris. DIS programvara anpassades därför till ABC-80-maskinen och strukturen i programmet höll man sedan fast vid ganska länge. Det hämmade kanske utvecklingen något men var till glädje för dem som hade äldre datorer. Program för släktforskning till min "MicroBee 128" fanns emellertid inte, vare sig hos DIS eller någon annan.

Sommaren 1986 hade Lars Blomberg åstadkommit ett DISGEN-program i "Turbo Pascal 3.0" som med viss möda gick att köra i min "MicroBee" varför jag som medlem nr 428 anslöt mig till DIS. Hade programvaran funnits tidigare hade mitt medlemsnummer troligen hamnat under "100".

Sedan 1970, då min far dog, hade jag samlat släktforskningsmaterial. Nu matades allt in i datorn med det nya programmet. Det gällde dock att ha gott om "backups" då programmet var instabilt och "bjöd" på många överraskningar. Trots dessa var jag frälst för datorns möjligheter i släktforskningen.

Hösten 1986 talade jag om mina erfarenheter för bibliotekarien "Anders" vid Partille Bibliotek. Jag uppmanade honom att sända intresserade släktforskare till mig så jag kunde demonstrera möjligheterna.

- "Vill du inte hålla ett föredrag, här på biblioteket, i stället" undrade han.

Efter mitt jakande svar utannonserades två föredrag, det första till den 24 januari 1987 och det andra till den 21 feb1987.

Förvånansvärt många anlände till föredragen i de små lokaler som biblioteket vid denna tid kunde erbjuda. En äldre distingerad gentleman med grått hår och skägg, som närmast såg ut som en pensionerad överste från den engelska kolonialtiden, ställde ivriga frågor till mig. Fler än vad jag på rak hand kunde svara på - jag hade ju även det övriga auditoriet att tänka på! Efter mötet kom han fram och presenterade sig som "Björn Rung" och undrade om vi inte kunde hålla kontakt den närmsta tiden.

"Jovisst" sa jag.

Efter det har vi hållit kontakt, ofta flera gånger i veckan, i mer än 10 år. Så med en lätt travestering verkar bibelns ord besannas: -"Den förste skall bliva den siste".

Då Björn Rung ställde frågan visste han ännu inte om att han senare skulle bli ledamot i DIS-Västs interimstyrelse. Inte heller att hans nya datorintresse skulle få honom att köpa minst 4 generationer av IBM-kompatibla datorer. (Se för övrigt Björn Rungs nya bidrag under Nya Glimtar).

Vid mötet i februari 1987, som var i Vallhamrabiblioteket i Partille, kom ännu fler åhörare. Bland dem Arne och Ulla-Britt Wallgren som numera är två välkända profiler i DIS-organisationerna. Arne utvecklade senare med hjälp av DISGENs första basictext en körbar variant för Macintosh-datorerna, vilket i sig var en prestation även om Mac-ägarna ibland skakade på huvudet, då programmet tydligen avvek mycket från andra Mac-program.

Föredragen orsakade en kraftig medlemstillströmning från Göteborgsregionen till DIS i Linköping. Yrvaket undrade man vad som hände där. När så Erik Bergsten, som var redaktör för populära TV-programmet "Tekniskt Magasin", ville att DIS skulle sända en representant till en inspelning i "Synvillan" i Göteborg föll valet plötsligt på mig. Ingen av DIS-folket Linköping ansåg sig ha tid att komma.

På två dagar skulle jag lära mig köra DISGEN Ver 3.0 för PC. Min MicroBee:s skärm kunde man nämligen inte filma. Frekvensen var fel och orsakade en störande svart rand som hela tiden rullade över den filmande bilden. Från "Synvillan" fick jag därför låna en PC som klarade filmningen och från Björn Johansson i Linköping erhöll jag instruktioner och program med exempel.

Det hela blev inte lätt. Det var som att ta flera steg tillbaks i utvecklingen. Pascalprogrammet för MicroBee:n var nämligen mycket modernt - närmast en förlaga till DISGEN Ver 5. Det var lättkört i förhållande till Ver 3 där man vid den tiden var tvungen att mata in en massa "parametrar", dvs värden för olika val innan körningen startade.

För att spela in drygt fyra minuters DISGEN-inslag för TV åtgick såväl måndag som tisdag i förarbetet med teknisk utrustning. Dessförinnan hade jag lärt och övat DISGEN 3 under lördag-söndag. Onsdagen gick åt till den slutliga inspelningen för oss fem medverkande (varav SPCS grundare och Dagens EKO:s chefredaktör, Erik Fichtelius, var några).

Den 7 aug 1987 kom en stor artikel på Göteborgs-Postens sista sida skriven av den populära signaturen "Alfred" bakom vilken döljer sig Allan Fredriksson. Den handlade om min släktforskning med hjälp av datorn. Maken till "läsvärde" har nog ingen annan artikel haft. Under de följande sex åren (6) ringde säkert hundratalet personer till mig hänvisande till GP och frågade:

- "Är detta den Bertil Magnusson som sysslar med släktforskning ?"

Så GP överträffade helt klart TV:n i genomslagskraft.

Tekniskt Magasin som sändes i Maj 1987 blev Erik Bergstens näst sista i den populära serien.
För DIS betydde TV-inslaget mycket då föreningen och programmets existens blev känt av hela landet. Även jag blev plötsligt något av en "TV-kändis" som okända människor ringde till. Resultatet blev än fler medlemmar till DIS varför styrelsen beslöt öka PR-verksamheten.

Till ett föredrag av P.O. Bergman i Chalmers lokaler vid Gibraltargatan i Göteborg lockade DIS många nyfikna. Det var dock som man sköt raketer rätt ut i tomma intet. DIS-folket tycktes inte hade några som helst kunskaper i hur man bildade en ny sektion. Just som mötet avslutades och folket skulle skingras bad jag mötesledningen att få de närvarande att uppge namn och adress, så de kunde kallas till nya möten. Det visade sig senare vara en klok åtgärd. Många av de närvarande kom att tillhöra DIS-Västs första medlemmar.

Händelserna ovan gav en god grund att bygga på. De goda relationerna med Partille Bibliotek gjorde det möjligt för mig att få låna "Slottet" i Partille som möteslokal. Till de namn som jag själv tidigare samlat kunde jag lägga en kopia av namnen från Chalmersmötet och DIS-medlemmar inom regionen.. Kallelse utgick till startmötet den 19 sept 1987 och många kom från både när och fjärran i Västsverige. Via små A6-lappar med rubriken "Närvaroanmälan" lyckades jag locka av deltagarna uppgifter om namn, adress, datorutrustning mm. för senare kampanjåtgärder.

I pausen drack man kaffe med tillhörande ostfralla som min kära hustru, Elsvig, lagt ner mycken möda på. Det gjorde hon även vid många kommande möten - även vid SLÄKTDATAs tillkomst och dess första tid. Avgiften för dryck och tilltugg var i början 10 kr varifrån inköpskostnaderna drogs. Överskottet gick till kommande portoavgifter mm.

Jag blev vald till ordförande i interimstyrelsen vid starten av DIS-Väst och invaldes något senare även i DIS styrelse i Linköping.Det senare innebar långa och tröttande resor. Styrelsemötena hölls på kvällen och slutade sent när inga kommunikationer till Göteborg fanns. Som tur var hade jag min hustrus släkt i Linköping. Den lyckades jag våldgästa åtskilliga gånger. Övriga styrelsemedlemmar tycktes inte bry sig om de svårigheter Göran Tengnér från Stockholm och jag från Partille hade i detta avseende.

Uppbyggnadstiden av DIS-Väst var rolig då föreningen växte snabbt. En bidragande orsak till detta var de föredragturneer och demonstrationer jag på egen hand organiserade i samarbete med olika bibliotek.
De flesta visste vid denna tid nästan ingenting om datorer och hade aldrig sett ett släktforskningsprogram köras. Så när jag i Stenungsund, Lidköping, Halmstad, Laholm och Kungsbacka m fl orter visade DISGEN på min mycket enkla dator (enligt dagens mått) var intresset på topp.

Jag knöt många trevliga kontakter och allt tycktes frid och fröjd.

Jag hade dock gjort ett grovt fel vid uppstarten av DIS-Väst som senare visade sig få mycket obehagliga konsekvenser för min personliga del. I propagandan för den nya föreningen knöt jag denna till redan etablerade DIS i Linköping, om vilken jag inte visste mer än att man tagit fram programmet DISGEN.

Å sin sida hade DIS vid denna tid ingen erfarenhet av samarbete med regionala föreningar. DIS-Väst var den första av detta slag. Kärnan i DIS var ett kamratgäng som under flera år haft dagliga kontakter och som var van att lokalt fatta beslut om DIS framtid. Min entré med många annorlunda synsätt och idéer vållade först livliga diskussioner men ledde så småningom till ren konflikt.

"Kittet" i DIS var ju programmet DISGEN kring vilket medlemmarna samlades. Till en början var programmets "Basic-källkod" var mans egendom. Om man hade kunskaper i programmering kunde man själv ändra funktionerna och programmets arbetssätt. Detta ledde till en vild flora av mer eller mindre lyckade varianter som ibland kanske även hindrade medlemmarna att byta data med varandra. Denna "era" tog ett hastigt slut då man kunde kompilera programmet till s.k. EXE-filer, där källkoden inte kunde ändras. En fördel med detta var att man fick en standardversion (DISGEN 3.0).

En stor nackdel var dock att "DIS programmerare" därmed fick MONOPOL på programmet. Ingen mer än de hade insyn i programmet. Det ville jag ha ändring på - vilket irriterade Linköpingsfolket starkt.

Vid styrelsemötena i DIS diskuterades försäljningsstrategin av DISGEN under mycket företagsliknande förhållande. Det var en PRODUKT att slå vakt om men som nu hade uppdykande konkurrenter. Dessa skulle bekämpas. Tyvärr betraktades även DIS-Väst, med mig som representant, även som en störande konkurrent, av en då mycket inflytelserik styrelsemedlem i DIS. Förhållandet tedde sig helt absurbt från mitt perspektiv.

Kostnaden för framtagningen av DISGEN var ju lika stor om det gjordes för EN eller tusentals personer. Enligt min syn borde därför merparten av inkomsterna gå tillbaka till verksamhet i de regioner från vilka intäkterna emanerade, inte samlas på hög i Linköping. Jag ville att man med hjälp av postnumren skulle skapa ett antal fiktiva distrikt inom vilka man skulle verka för att REGIONSFÖRENINGAR bildades.

I dag är mina dåvarande tankar accepterade och genomförda. Men då upplevde jag hur motsättningarna mellan mig och Linköpingsfolket ökade alltmer. Vid DIS-Västs möten i Göteborg var det svårt att osminkat berätta om allt som hände i Linköping (jag kan det inte här heller). Enda möjligheten att komma ur situationen var att få DIS-Väst att förklara sig vara en självständig organisation, men med samma mål som DIS (Linköping) deklarerat. Då skulle jag kunna styra verksamheten i önskad riktning.

Tyvärr lyckades jag inte övertyga DIS-Västs medlemmar vid följande årsmöte. Det blev som det oftast blir i Sverige, 51% mot 49%. Årsmötet valde att underkasta sig DIS som överhöghet vilket innebar att DIS-Västs stadgar och verksamhet skulle underställas och godkännas av DIS styrelse. Denna hade jag tyvärr lärt känna på ett mycket negativt sätt. Jag valde därför att avgå som DIS-Västs ordförande då jag inte kunde tänka mig att arbeta under rådande förhållandena.

Mitt beslut fick ett märkligt resultat - jag valdes till Hedersmedlem i DIS-Väst på livstid!

***

Vid alla kontakter med mina kamrater i DIS-Väst hade jag fram tills detta ögonblick haft ett ovanligt gott förhållande. Ofta förundrades jag över hur man ibland betraktade mig som en sorts "guru" och nästan skämdes när man kallade mig "dataspecialist" mm. Allt för väl kände jag mina begränsningar.

Snart nog anklagades jag för "svek" - särskilt då jag även hoppade av sysslan som redaktör för DIS-Västs föreningsblad (vilken min "DIS-Väst GLIMTEN" använt till).

Hur skulle jag kunna propagera och entusiasmera för något som jag inte själv längre trodde på ?

Utanförskapet ledde så småningom fram till idén att starta ännu en förening - SLÄKTDATA. Den fick liksom DIS-Väst en flygande start. Snart hade den ca 500 medlemmar över hela landet.
Många som liksom jag varit missnöjda med en del förhållanden i DIS anslöt sig. Men i en organisation där missnöjda människor finns - vare sig det heter Ny Demokrati eller SLÄKTDATA - skapas ingen god grund att bygga på, det insåg jag allt för sent.

Mina goda föresatser ifrågasattes på de mest märkliga sätt. Rykten av skilda slag började florera och jag blev allt mer betraktad som en kontroversiell person. Från min sida var det omöjligt att bemöta alla dumheter, sådana kanaler finns inte. Vid ett starkt personligt engagemang får man i "det här landet" tydligen räkna med alla sorters påhopp antingen man heter Mona Sahlin eller Bertil Magnusson.

Trots allt står jag intill min död som HEDERSMEDLEM I DIS-Väst, enligt årsmötesbeslut.

Vari hedern består vet jag inte. Vid ett av de få tillfällen jag besökt föreningen var i Kinna där DIS-Väst höll årsmöte. Årmötets ordförande, K.G. Junhall uppgavs ha en viktig position inom Kyrkan där.
Det hindrade honom inte från att i församlingshemmet kasta upp båda händerna över huvudet och skrika:

-"Nu bråkar du så inni helvete igen"

Vad var då anledningen till Junhalls utbrott?

- Jo, jag hade begärt rösträkning på ett av mig avlämnat förslag om att inte utöka styrelsen med fler personer. En stor styrelse blir enligt min erfarenhet "en klubb i klubben" som är sig själv nog. En sådan glömmer lätt bort de medlemmar som står utanför de inre cirklarna. Vill man utöka antalet aktiva sker det bäst genom att tillsätta olika typer av arbetsgrupper. Det får föreningsdemokratien att blomma.

Min begäran om votering ansågs som en ovänlig handling mot styrelsen som ville utöka.

***

Minnet av Junhalls obefogade påhopp är inte värst - utan i stället mina tidigare kamraters tystnad.
Ingen av dem protesterade mot påhoppet.

Det får mig att tänka på vad den svarta frihetskämpen Martin Luther King en gång sade:

- Värst är inte de ondas ondska - utan de godas tystnad.

***

Nu fyller alltså DIS-Väst 10 år. Den lilla snöboll jag kastade för 10 år sedan rullar vidare likt en lavin. Medlemstalen ökar. Så brukar det vara i Sverige när allt får lunka på i den takt som medlemmarna orkar med - det vill säga när de långsammaste får bestämma farten.

Konstaterandet får mig att citera en rubrik jag en gång läste: 'DÖD ÅT ELDSJÄLARNA'

- Den rubriken gäller säkert mig!